zebragalax

luften gick ur mig. totalt. efter en superduperlång vecka (säkert 4månader lång) har jag läst att det GÅR att bli helt frisk från matångest och bikiniskräck. återigen ska jag gå i stora surfshorts och tshirt på stranden i sommar. jag läste om en flicka som var sjuk i 7år, men blev frisk. och nu är hon gravid. hade jag inte haft andra planer med mitt liv hade jag blivit avis. men det har nog varit för mycket gravidsnack på jobbet för att det ska locka.

just nu känner jag mig i alla fall helt knäckt. jag ska gå och lägga mig och dö nu. jag orkar inte mer för tillfället. jag vill dö, igen. och igår undrade jag vart min kniv var. och jag har fortfarande kvar de där sparade pillerna. men varför? behöver jag dom verkligen fortfarande? har jag någonsin behövt dom? det var så lätt att ljuga för pappa för 1,5 år sedan och säga att jag lämnat in dom efter han varit med och varit tvungen att höra på mitt sjuka döds-prat. varför är det så lätt att ljuga sina föräldrar rakt upp i ansiktet? jag trodde att de skulle se igenom, genomskåda mig på en sekund, men det gjorde dom ju inte alls. när det gäller medicin och mående har dom varit riktigt jävla dåliga på det. när det gäller mat har dom hökögon. speciellt mamma. jag trodde att föräldrar hade inprogrammerat att se genom sina barn och deras lögner. eller är dom helt enkelt bara för godtrogna? har de för höga tankar om oss? 

fan vad dålig jag känner mig nu. som ljugit så mycket. hur ska jag kunna lära några evetuella småkryp att inte ljuga? jag är nog inget bra föräldrermaterial. så jag avstår.