zebragalax

Jag anser mig själv vara expert på området. Vilket ska jag strax berätta. Eller - du kommer snarare att förstå vilket inom en snar framtid om du känner att du vill fortsätta läsa mitt nattliga svammel och flummiga svamlande. Men i alla fall; jag tror att jag är expert på området. Jag vet hur det känns inuti, jag är expert på de där känslorna, som man aldrig visar; jag vet hur ont det gör att le sådär, jag vet hur det tar emot sådär; jag vet hur det känns att ligga på soffan och känna sig sådär otroligt och helt utomjordiskt, rakt igenom Sorgsen; så hopplös och värdelös, bortglömd och misslyckad. Jag vet hur det känns, for the love of god! Jag vet hur det känns när man säger att ens hjärta är krossat. Och jag har känt det - hur patetiskt det än är - i två år.

Inte hela tiden, inte konstant, absolut inte. Jag har haft mina ljusa stunder jag också. Jag var förälskad, jag var kär. Jag hade pojkvän ett tag. Men de perioderna - på tre månader i vissa fall - känns bara som korta sekunder när jag tänker tillbaka på hur det egentligen och verkligen var. Men att vilja ha Kärlek - nu snackar vi riktig Kärlek; Kärlek som när och tär på samma gång och som är så mäktig att den slår Big Bang med hästlängder! - men inte våga känna sig löjlig och patetisk, det är som att gå in på en resturang, beställa den dyraste pastasalladen och sen bara äta grönsakerna, för det var egentligen bara de man ville ha. Man äter ju inte kolhydrater, hallåja. Okej, det blev luddigt, och jag tror inte att detta är rätt ämne att skriva om just NU, så varför fortsätta svamla? Jo, för att det är så jävla härligt.

Att skapa nya bekanta verkar också vara ett nattligt nöje, som hamnat högt upp på listan. Hade jag inte mått OK hade jag aldrig i min historia gjort detta, men jag vågade ändå. Utan alkohol i blodet. Jag snackar med en kille, från någonstans. Han är nitton och bor i en lägenhet. Jag tror att han kanske lite är som jag. Men vad spelar det för roll? Han vill uppenbarligen skriva till mig, så låt honom göra det. Jag tar ingen skada av det. Bara så mycket skada jag vill ta skada av det. Vilket är massor.

Mitt tillstånd för tillfället känns kritiskt. De mörka texterna har lämnat min dagbok, men tankarna blir bara fler och fler, djupare och djupare. Jag förstår inte vad det är som är så fel! Förutsättningarna för att jag ska få må bra igen är att jag lär mig att ta plats, att göra mig hörd, säga ifrån och se till vad som är bäst för mig - så varför gör jag då inte bara så? Varför ska det vara så svårt att må bra? Varför är det så svårt att bara må bra?!
Jo, för att jag inte är så van vid att ta plats längre. Jag tycker inte om att jag har gått upp i vikt eftersom jag tar mer plats då, jag blir stor och klumpig. Det gillar jag inte. Många säger att flickor och pojkar med ätstörningar får det för att de vill ha kontroll över någonting - sig själva, maten - och att de, i princip, är rädda för någon sorts ansvar. Två av två. Man läser mycket skit på internet och på hemsidor för olika saker, men ibland tillåter jag mig själv att tro på det jag läser och hör.

Fan - jag ville att detta skulle bli bra. Jag skäms för mitt sätt att skriva, mitt sätt att vara såhär. Jag BORDE inte vara såhär. Folk har sett värre saker, jag borde tuffa till mig lite och skaffa lite disciplin. Saker jag borde behöva. Jag borde göra någonting bra, men det slutar ändå med att jag sitter här. Det värsta är att jag har börjat acceptera det; gilla det till och med.

Jag tycker att ljudet från en dieselmotor är lite sådär farligt vackert. Det är skrämmande, och mysigt. På samma gång.