Is this all an Act? Take 2.
Denna blogg håller på att göra mig galen. Hemkomsten har fått min mage att vända sig ut och in och jag lider något fruktansvärt av mammas eviga tjattrande. Det är fan vad hon kan hålla låda. Och säga så fruktansvärt onödiga och ibland hemska saker. Det är helt sinnessjukt. Ja, det var ju fan vad våra mammor ska uppta plats i hemmet. Eller hur Isak? Ja, jag tänker fortfarande på dig. Ja, jag undrar fortfarande vad du gör. Ja, jag tycker fortfarande inte speciellt bra om dig. Fast jo, samtidigt gör jag det. Jag bryr mig, eller.. jag VILL bry mig om dig, men jag får inte, och jag vet att det inte räcker i alla fall. Det spelar liksom ingen roll längre. Kolla, jag har redan klyddat till det. Fandå.
Jag känns som jag lever ett dubbelliv. Jag kom hem från Joonas för en halvtimme sen, och då var jag speedad. Som fan. Jag lekte med frisbeen, jag körde moppe utav bara fan utan hjälm på Falsterbovägen i halvmörker, jag skrattade - mycket - och lekte med livet. Samtidigt känner jag hur det finns någonting inuti som inte är som det ska. Det är någonting på insidan som är felplacerat, eller är det hela jag som är felplacerad? Är allt det jag gör bara ett skådespel? Samtidigt läser antagligen alla de som jag umgås med när jag är sådär speedad min blogg, så de Vet. De vet om hur det egentligen ligger till, så varför fortsätta spela? Jo, för att några stycken inte gör det. Och för att det vore att visa sig svag - som svagast.
Jag vet exakt vart kniven är placerad.
Jag tänker mycket på Isak fortfarande. Och Anna med för den delen, och tydligen kan man tänka på de två tillsammans, för jag har hört - och även sett, men det kommer jag inte ihåg så bra - att de bokstavligt talat sitter ihop när de är med varandra. Ja, det är egentligen bara kul för dem. Jag har bara träffat Anna en gång, och då var jag måttligt onykter; stupfull - nej, vänta, två gånger? - och jag kommer ihåg att hon är vacker. Inte för att det spelar någon roll, men innanför mina ögon är hon vacker. Isak vettifan - ja det är ju fan vad de två ska få så jävla mycket uppmärksamhet överallt? Eller så är det bara jag som har hamnat fel. På fel ställen - fel bloggar - alltså. Men jag gillar inte ovissheten. Alla Ord jag inte längre vet någonting om. Allting som faller. Jag tycker inte om det trasiga, det söndriga. Jag önskar att jag kunde laga det, eller flyga iväg från det. Men det är bara ouppfyllda drömmar.
Jag saknar Anders bredvid mig nu. Efter 10 dagar blir det - om dock än en väldigt liten - vana att borsta tänderna och gå och lägga sig, tillsammans. Inte nödvändigtvis bredvid varandra, men ändå. Anders är en fåordig kille, men att borsta tänderna med honom kan man göra. Och gå och lägga sig samtidigt som honom. En meter i från honom. Tänkades på Ingenting. Lyssnandes efter ljud. Ljuden ja - det är nog dem jag saknar. Dunket från en bas någonstans, en annan levande varelses andetag, någons fylle-sång. Det var alltid rörelse någonstans de tio dagarna. Aldrig var det stilla överallt. Speciellt inte på insidan av allting.
Jag hör fotstegen komma nu. Men jag vet att jag måste nerför trappan och in i köket och hämta min medicin. Jag är så rädd för att det ska börja gå neråt nu, för spiralen är som starkast nu. Hemkomst - fingrarna skriver av Ångest. Jag måste gå ner nu. Det är spindlar i trappan. Men det är också en sak att dölja när jag är bland folk - min spindelfobi. En hajpad, flummig Vilda Pirat är inte rädd för spindlar eller mörker. Hon är inte rädd för någonting! Kanske är den där Vilda Pirat bara mitt Alter Ego, och jag egentligen bara är Tilda Flicka. Jag är egentligen inte speciellt galen av mig, inte heller speciellt tuff eller orädd - jag är kanske egentligen försiktig och känslig, lite tillbakadragen med ett litet leende i ena ögonvrån. Eller i näsan, vem vet.
Nej, nu skriver jag knäppt. Nu ska jag gå och lägga mig i min SÄNG. Med mitt TÄCKE och min KUDDE, som varken är fuktiga, blöta, leriga eller luktar illa. Till och med Lillasyster säger att min säng är skönare än hennes. Det är bara för att den har gått sönder, säger jag då. Jag ska äntligen få somna i min Zebragalax; mitt hem. Min trygghet. Med mina zebror som skyddar mig mot Mörkret, och mina plaststjärnor som lyser upp min väg. Gud vad tuff jag är.
Lillasyster konfirmerar sig på lördag.
Jag känns som jag lever ett dubbelliv. Jag kom hem från Joonas för en halvtimme sen, och då var jag speedad. Som fan. Jag lekte med frisbeen, jag körde moppe utav bara fan utan hjälm på Falsterbovägen i halvmörker, jag skrattade - mycket - och lekte med livet. Samtidigt känner jag hur det finns någonting inuti som inte är som det ska. Det är någonting på insidan som är felplacerat, eller är det hela jag som är felplacerad? Är allt det jag gör bara ett skådespel? Samtidigt läser antagligen alla de som jag umgås med när jag är sådär speedad min blogg, så de Vet. De vet om hur det egentligen ligger till, så varför fortsätta spela? Jo, för att några stycken inte gör det. Och för att det vore att visa sig svag - som svagast.
Jag vet exakt vart kniven är placerad.
Jag tänker mycket på Isak fortfarande. Och Anna med för den delen, och tydligen kan man tänka på de två tillsammans, för jag har hört - och även sett, men det kommer jag inte ihåg så bra - att de bokstavligt talat sitter ihop när de är med varandra. Ja, det är egentligen bara kul för dem. Jag har bara träffat Anna en gång, och då var jag måttligt onykter; stupfull - nej, vänta, två gånger? - och jag kommer ihåg att hon är vacker. Inte för att det spelar någon roll, men innanför mina ögon är hon vacker. Isak vettifan - ja det är ju fan vad de två ska få så jävla mycket uppmärksamhet överallt? Eller så är det bara jag som har hamnat fel. På fel ställen - fel bloggar - alltså. Men jag gillar inte ovissheten. Alla Ord jag inte längre vet någonting om. Allting som faller. Jag tycker inte om det trasiga, det söndriga. Jag önskar att jag kunde laga det, eller flyga iväg från det. Men det är bara ouppfyllda drömmar.
Jag saknar Anders bredvid mig nu. Efter 10 dagar blir det - om dock än en väldigt liten - vana att borsta tänderna och gå och lägga sig, tillsammans. Inte nödvändigtvis bredvid varandra, men ändå. Anders är en fåordig kille, men att borsta tänderna med honom kan man göra. Och gå och lägga sig samtidigt som honom. En meter i från honom. Tänkades på Ingenting. Lyssnandes efter ljud. Ljuden ja - det är nog dem jag saknar. Dunket från en bas någonstans, en annan levande varelses andetag, någons fylle-sång. Det var alltid rörelse någonstans de tio dagarna. Aldrig var det stilla överallt. Speciellt inte på insidan av allting.
Jag hör fotstegen komma nu. Men jag vet att jag måste nerför trappan och in i köket och hämta min medicin. Jag är så rädd för att det ska börja gå neråt nu, för spiralen är som starkast nu. Hemkomst - fingrarna skriver av Ångest. Jag måste gå ner nu. Det är spindlar i trappan. Men det är också en sak att dölja när jag är bland folk - min spindelfobi. En hajpad, flummig Vilda Pirat är inte rädd för spindlar eller mörker. Hon är inte rädd för någonting! Kanske är den där Vilda Pirat bara mitt Alter Ego, och jag egentligen bara är Tilda Flicka. Jag är egentligen inte speciellt galen av mig, inte heller speciellt tuff eller orädd - jag är kanske egentligen försiktig och känslig, lite tillbakadragen med ett litet leende i ena ögonvrån. Eller i näsan, vem vet.
Nej, nu skriver jag knäppt. Nu ska jag gå och lägga mig i min SÄNG. Med mitt TÄCKE och min KUDDE, som varken är fuktiga, blöta, leriga eller luktar illa. Till och med Lillasyster säger att min säng är skönare än hennes. Det är bara för att den har gått sönder, säger jag då. Jag ska äntligen få somna i min Zebragalax; mitt hem. Min trygghet. Med mina zebror som skyddar mig mot Mörkret, och mina plaststjärnor som lyser upp min väg. Gud vad tuff jag är.
Lillasyster konfirmerar sig på lördag.
Kommentarer
Postat av: a.
Jag tänker på dig med, antagligen oftare än vad som är normalt att tänka på någon man inte känner, och har träffat en, möjligtvis två gånger. Nyfikenhet, antar jag. Om du undrar, alltså.. öh.. hej.
Trackback
