zebragalax

Orden gjorde så ont. De närde Honom så bra. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, om jag ska fly eller slåss. Jag vet inte vart jag ska ta mig till, vart jag ska gå eller vända mig. Ångesten jagar mig! Den vill åt mig. Han ger sig inte, biter sig fast. Låter ingenting stoppa honom. Han klampar in, förstör. Han gör som Han vill.

Orden svider fortfarande. Det gör så ont att få veta. Det gör ont i själen, på insidan. Men det kommer aldrig att synas, ni kommer aldrig att få se. Ingen kommer någonsin att få veta. Jag fortsätter att le, som om jag hade en hemlighet. Det är jag och Mona Lisa. Tänk om man fått vara en tavla. Eller en stol. Ett piano, som du kan spela på. Om jag varit ett piano skulle vem som helst kunnat spela på mig! Men jag är en flodhäst, mitt i en rosenrabatt. Ett splittrat mästerverk. En snöflinga i Mörkret, som ingen kan se - det Svarta gör en blind. Rädslan håller mig i handen. Alltid nu. Varje sekund och minut och timme och dygn - jag är aldrig ensam.

Jag hör Dödsskriken. Fotstegen. Jag orkar inte detta. Inte mer. Inte nu. I min destruktiva värld, med mina destruktiva tankar. Min dödslängtan, min dödsångest. Mitt i Kaos - mitt i Himlen.