zebragalax

Jag har inte tillräckligt med tålamod för att sätta mig ner och skriva detta, för hand, i min riktiga dagbok, så jag tänker skriva detta, ocensurerat, här. Stackars dig, så sluta läs. Nu.

Redovisning på lillasysters konfirmation. Jag måste gå, vara en bra storasyster - en syster överhuvudtaget - måste sitta och lyssna och titta och sen äta tårta och dricka kaffe. Som en bra storasyster. Bra, då gör vi det, i nya frisyren. Sagt och gjort - tar bilen till församlingshemmet. Där, lite presentering och blablabla, och sen kommer frågorna. Jag känner hur gråten är påväg. VA?! Gråta? Nu? För vad? Jag fattar ingenting, tänkte jag. Frågan om Döden dök upp, den ploppade upp från ingenstans. Jag var helt oförberedd, och jag kallsvettades. Sen bara stod Han där! Han dök också upp, från Ingenstans. Dödsångest kallas det. Det där svarta framför ögonen, inuti huvudet, det som pumpas runt i min kropp nu, svetten som sipprar ut ur mina porer kallas tillsammans med Blodet jag vill se rinna bort från Mig - DÖDSÅNGEST.

Jag är inte säker på om jag finns. Jag är rädd för att försvinna. Jag tror att jag håller på att försvinna nu. Jag är påväg bort nu igen. Igen och igen och igen. Och flera gånger till. Jag vet hur det känns att dö. Jag kan den visan. Jag sjunger på den just nu.

Jag pratar med Anna på msn nu. Jag gillar henne.

Jag vill inte Dö!! Fast samtidigt vill jag det mer än någonting annat just nu.