zebragalax

Varför får jag inte dö? Varför låter ni mig inte bara - försvinna? Vore det verkligen så farligt?! Varför får jag inte försvinna bort i någonting som ingen vet vad det är? Varför vore det så farligt? Jag tror inte det kan skada mig mer, än ni redan gjort. Jag vet så väl att ni aldrig gör det med vilje, men det är så svårt att inte göra det, jag vet ju det! (Eller gör ni det med vilje?) Jag vill bara dö. Är det så svårt att förstå det? Är det så svårt att förstå att jag pendlar mellan en Dödslängtan starkare än någonting annat, och en Dödsångest som är nästan lika stark, men farligare. Den gör mer skada, den äter upp mig inifrån, gör mig passiv och tom. Tomheten fyller varenda vrå av min äckliga kropp, och jag är så rädd, så rädd.. Rädslan håller mig stadigt i handen, ändå vet jag knappt vart jag är. Det är bara så Mörkt.. Jag vill bara komma undan Mörkret! Snälla, låt det inte ta mig!! Inte en gång till - inte igen...

Tystnaden gör mig döv.

Det känns som om jag har gått in i en kyrka. En gammal, en fin; en vacker kyrka har jag gått in i. Det är målade fönster, i vackra, klara färger. Färger som tilltalar och gör mig lugn. Jag vet att det är dags. Jag ser kistan, ser blåbären på gången, på kistan, i vaserna. Det luktar hav, sand och snäckor i hela kyrkan. En frisk doft av frihet. Det är så tyst, så tyst. Jag går sakta på bara fötter. Det är svalt under mina seniga fötter. Jag känner mig naken - är naken. Det är min tur nu, och jag har aldrig varit lugnare. Så fridfull, så - fri. Jag är fri nu. Jag får flyga nu. Till mina moln och min himmel och mina änglar får jag flyga nu. Men jag stoppas. Av osynliga händer stoppas jag. De håller fast mig - Panik. Oro - tänk om jag inte är fri? Inte får bli fri?! Jag blir arg - riktigt arg, och jag skriker. Jag skriker djävulskt högt. Ett vargyl skär genom tystnaden och bryter sig loss från min hals. Håll inte fast mig!!! Jag vill ju bara få bli fri. Jag vill ju bara få..

dö.

Det ordet är så starkt. Det ordet är så slutgiltigt och fullständigt, på något sätt. Jag törstar efter mer, efter vatten, efter vad som helst. Åh, hans kyssar smakade vatten. Som det klaraste av alla vatten, det kallaste av alla vatten, det mest friska och det som släkte min törst allra bäst - så smakade hans kyssar. Så mjuka, så försiktiga.. Som om han verkligen ville släcka min törst med sina kyssar, och som om han ville förvandla mig till en vattennymf. Han var bara min, men aldrig mer. Och nu äger jag en törst, en som inte går att släcka. Jag törstar så desperat efter vatten! - efter ömhet, efter frihet och efter döden. Jag vet inte längre hur jag ska älska! Detta är min ursäkt för att inte älska: Jag törstar efter mer. Jag törstar nämligen efter Döden.

Den destruktiva spiralen snurrar fort nu. Den går neråt, och det går fort.

Och jag hatar mig själv, för allt detta. För att detta skulle hända, för att det verkligen hände. För att jag inte hade mitt skydd, min bubbla. Jag hade inte - mig själv. Jag hade ingenting att hålla fast vid, så jag föll - jag föll handlöst. Och jag föll djupt. För djupt. Är det detta psykologen pratade om? Att Fastna. Är det det jag har gjort? Alla svängar upp och ner och fram och tillbaka kan ju omöjligt kallas för att fastna. Men vad kallas det när man inte kommer någonstans, och om man kommer någonstans så är det neråt. Vad kallas det då? Att man blir sämre? För så var det ju inte tänkt. Alla antar att man väljer det positiva alternativet, det bra, det som leder dit dom vill att det ska leda.


Vilda väljer Vintergatan som sin Verklighet och välter valrossar ur vägen påvägen mot Venus. V.