zebragalax

Jag hade inget för mig innan, så jag gick ner och öppnade en burk med annanasbitar och tog med mig upp. Jag satte mig här, igen, och kom hit tillslut. Kollar vad som hänt sen i morse, och kolla där, en ny kommentar från någon jag inte vet vem det är, überhaupt. Killen i fråga skrev att om jag skriver en bok skulle han läsa den för att han älskar mitt sätt att skriva. Jag klickade på länken till hans blogg och läste där - förvånad. Hans blogg är till för alla och envar, för allmänheten där ute. Om man jämför hans med min är min väldigt privat, men kanske är det så jag vill ha det. Är det det? Det kändes annorlunda att läsa hans blogg - det kändes spännande. Det var som ett äventyr, som någon gång måste upplevas. Ungefär som Roskilde. Men jag har aldrig tänkt på mig själv som en bra.. poet, författare, skrivare?! Även om jag visserligen - kanske oftare än vad jag kommer ihåg? - har fått höra det, lite då och då, lite här och där..

Oväntat, helt klart. Att jag nu kan skriva om det visar på att jag kan växla, sådär mellan personligheter och andra världsliga saker. Jag satt och drömde mig bort innan. Bort till adrenalinkickar och frihet, skräckblandad spänning, ett äventyr - ett blodigt äventyr inne i duschen. För att lämna så få spår som möjligt till eftervärlden. Jag kommer ihåg den gången, den där värsta gången, när pappa satt utanför badrummet och väntade. Han och mamma visste så väl vad jag hade gjort. Han såg så uppgiven ut. Min arm såg ovanligt röd ut. Jag hade ovanligt mycket pasta i magen, det var därför. Det var tydligen barnpsyk som gällde, men jag fick stanna hemma, fick gå och lägga mig, fick gå till skolan nästa dag. Fick vara som alla andra.

(Hånskratt.)