zebragalax

Jag vaknade och ville läsa lite i Boken. Jag kom ihåg att jag hade varit uppe en gång tidigare, men jag kommer verkligen inte ihåg vad det var jag gjorde uppe då. Sen ser jag att min dörr är stängd, den var öppen igårkväll. Ingen svarar när telefonen ringer. Öppnar dörren till rummet frösiktigt, man vet aldrig vad som finns där utanför min oas. Idag fanns där: Ingenting. Det var lugnt. Lägger mig i sängen och bara är. Försöker desperat komma på vad det var jag gjorde uppe förr gången, det var ju bara för nåra timmar sen. Men det är tomt. Jag är tom. Jag känner mig tom. Alltid denna jävla Tomhet.

Jag läser. Det känns bra. En Bok med en Verklighet jag förstår lite av. Psykoser, minnesluckor, blod, blod, blod och rädsla. Jag har inga minnesluckor, på det sättet. Jag får inga psykoser till som tätt. Mamma och pappa dödade på något sätt mina utbrott med sina eviga hot om Barnpsyk. Men det är någonting som fortfarande inte är som det ska. Det är någonting inuti som känns mer trasigt än någonsin, men jag vet inte vad. Och det gör mig galen. Det frågade psykologen en gång när jag var där: "Är du någonsin rädd för att bli galen - tror du att du kommer bli galen då?" När jag hade berättat om ett av många utbrott. Svaret var enkelt: "Ja."