zebragalax

Jag är så jävla arg. Jag är arg på mig själv, på pappa, på Lillasyster, på mormor och på alla andra,. Men framförallt är jag arg på mamma. Naturligtvis. Pappa låtsas inte se, eller så vill han inte. Han tror kanske att jag hittar på? Jag kan förstå Lillasyster som inte låtsas om det; det är hennes försvar. Jag tror inte att hon heller förstår. Mormor är jag arg på för att hon är som hon är, så enkelt är det. Mamma är jag arg på av tusen miljoner anledningar, men framförallt för att hon inte förstår att jag hatar henne. Jag är arg på henne för att hon inte lämnar mig och mitt självhat ifred. Hon ska hela tiden bry sig om, plåstra om, finnas där och blablabla, när det enda hon EGENTLIGEN tillför är ännu mer irritartion och stress. Pappa visar i alla fall en liten gnutta tacksamhet när jag väl hjälper till, men mamma ser det som en självklarhet som jag smiter ifrån. Hon förstår inte att jag inte orkar tänka på att mitt rum måste vara damm- och fläckfritt, för hon förstår inte Varför jag mår som jag gör. Jag kan inte hälpa det, och nu låter det som om jag tycker synd om mig själv. Men det gör jag inte. Jag hatar mig själv! För att jag gör så att det låter som om jag tycker synd om mig själv. Jag trodde att jag skulle kunna skriva något bra, men inte ens DET lyckas jag med längre! Jag är värdelös. Så dum i huvudet och FEL. Fet också. Jag har aldrig varit något annat än FEEEEEEEEL!!! Jag har aldrig passat in, aldrig mått helt hundra någonstans. Utom i vattnet, men vafan gör det nu; jag kan ändå inte simma. Mamma tror fortfarande att jag ska kunna simma igen, men hon Vet inte. Hon Vet inte att det aldrig kommer att gå, hon ger mig bara falska förhoppningar. Men jag antar att det är hennes lott i livet: att ljuga. Hon förvränger allting jag och Lillasystser tycker och tänker, och säger att vi bara gör det för att det är tvärt emot så som hon tycker och tänker. Hon skriker åt mig, svär åt mig. Ibland åt Lillasyster också, men eftersom Lillasyster förlåter och inte tänker så mycket på det, så fortsätter hon inte. Jag har slutat förlåta. Jag har slutat krama mamma. Jag har slutat tycka om mamma. Så jag skriker tillbaka. Skriker att hon ska sluta svära åt oss, för det gör inte saken bättre. Då skriker hon att hon inte alls svurit. Kanske har svordomarna blivi en så naturlig del av mammas vokabulär, och kanske är hon så satans obildad, att hon inte längre tänker på att hon svär. Och jag vet att hon svär för att hon är besviken på att jag är så Fel. Jag är inte så som jag borde vara, längre. Mamma tyckte bättre om mig när jag var liten, och gjorde som hon sa. När jag blev mobbad och när jag blev kittlad varenda rast tills jag grät och sprang långtlångt bort, så att min lärare fick komma och hämta mig. DÅ tyckte mamma om mig, för då behövde jag hennes tröst och kramar, pussar och värme. Men då tyckte ingen annan om mig. Ingen har någonsin tyckt om mig, för jag är så knasig, så konstig och så jävla Fel. De ljuger, men handär ljög mest. Min tränare ljög när han sa att jag kunde bli bäst, jag kunde bli en av de som räknas till Eliten. DE LJÖG SÅ IN I HELVETE!!! Mina kompisar ljuger när de säger att jag var viktig, att jag betyder mycket. Så mycket lögner, leder till så många olika bitar. Det är ett evigt pussel, som inte längre går att hitta alla bitarna till. Det går inte! Fattar ni inte det? Ge upp, snälla varelser och människor.

Förlåt.
Jag är en mes.