zebragalax

"För varje litet steg som du tar.."

Jag vill lyssna på Lasse Lindh, men har inga låtar. Jag vill logga in på msn, men känner inget behov av att socialisera mig över två angentbord. Jag vill ge Anders ett svar, men har inget att säga. Jag vill skrika till Världen att jag inte orkar mer, men jag har tappat rösten. Och vad får mig att tro att Världen skulle bry sig? Jag hade inte brytt mig om mig om jag var Den, sådetså. För jag vet, att jag aldrig, aldrig, aldrig mer kommer få ligga bredvid och kalla dig för min. Men vill jag det då? Det är ju bara fakta, detdär. Hur är det med min vilja egentligen? Dags att vakna nu. Jag tror att jag förlorade den någonstans på upploppet.

Fröken Kurator sa idag att hon hör och ser på mig att det bor mycket Ilska i mig. Snart har jag sönder något. Jag blir ännu argare när hon säger så. Tror jag. Jag förstår mig inte på er människor! Varför ska ni hålla på och bry er om mig, jag passar ju inte ens in! Jag förstår det verkligen inte..

Lasse Lindh har väldigt mysig röst. Han har nog, antagligen, blivit väldigt krossad någon gång. Det låter så på hans texter. Jag fick höra mycket av honom igår, hemma hos Tingeling, på hennes mp3. När "Varje litet steg" spelades så sa hon att hon grät när hon hörde den första gången, och när hon såg hur jag såg ut så sa hon "Är det för jobbigt att lyssna?" Nej, det var det inte. Den rör bara upp så många saker. Så mycket slam! Men det spelade inte så stor roll, för när Tingeling sa så, så förstod jag att hon accepterar. Hon förstår! Och hon tycker inte att det är en katastrof.

Jadu. Det var allt. Från mitt bittra, arga, besvikna håll. Jag tror att jag är besviken på mänskligheten över huvud taget. Jag tror att jag förlorade förtroendet för den då när mamma slog mig. Hon slår. Alltid.