Bajsläkare.
Så, vad gör jag uppe såhär tidigt idag? Jo, jag har träffat en överdocent på UMAS. En läkare alltså, en läkare som är dum i huvudet faktiskt. Jag menar, jag är ingen expert, jag är inte speciellt kunnig när det gäller medicin och framförallt så är jag varken professor eller läkare, men jag vet en sak, som jag tror att väldigt många runt om mig på kärlmottagningen kan hålla med om: En läkare bör vara förstående, han bör kunna visa förståelse och även empati. Läkaren jag går till kan INTE det - inte nånstans.
Pappa hade skickat honom ett litet brev om hur situationen såg ut för tillfället med hela depressions-mojset, och han praktiskt taget ignorerar detta faktum. Han hånade mig istället. Trevlig prick, eller hur? När pappa sen sa, precis som det var, att min förra psykolog hade frågat om UMAS erbjudit kurator eller dylikt när själva olyckan inträffade, blev han arg och pratade högt, för att överrösta pappa, som fortfarande pratade. Var det inte så man gjorde på dagis, och fick lära sig att det var "dumt" i typ ettan så att man slutade hålla på så? Nejdå, han är femtio, överläkare på kärlmottagningen och beter sig som en barnunge. För personer som inte behöver möta denne läkare förstår jag att det inte är något problem, men för mig betyder det ytterligare tid av väntan. Väntan på att få besked om jag ska få opereras, gå på någon vidare behandling eller vad som ska ske. Jag vet just nu ingenting. Bara att jag kanske kommer att bli remitterad vidare till en ortoped, eller kirurg. Inte ens det vet jag.
Vägen till UMAS var förståss inte heller speciellt trevlig. Besöken där innebär: 1. Ångest, 2. Oro, 3. Rädlsa, innan jag ens har kommit dit. Eftersom jag vet att denne läkare inte är speciellt bra. Återigen vill jag påpeka att jag inte är speciellt kunnig inom medicin, över huvud taget. Läkaren frågade mig vad jag har för symptom. När jag sa att jag fortfarande inte kan simma, viftade han bort det som om han ville säga: "Nähä, synd om dig. Kom med nåt nytt, förfan. Det där skiter väl jag i?!" När jag sen sa att jag knappt kan tvätta håret, sminka mig och lyfta grejer utan att få ont var det ju en helt annan femma. Knasgubbe. Då sa han att man återigen skulle kolla bilderna från DT:n på en konferens (sist var det kirurger från Storbritannien med också), och sedan skulle man se vad man skulle göra. Under tiden ska jag, återigen, få Vänta. De prioriterar tydligen operation på de patienter som inte kan gå, inte kan röra sig, de som inte kan leva ute i samhället alltså. Men simningen var mitt syre! Min anledning att andas, att leva, att fortsätta gå. På grund av min depression har jag blivit folkskygg och rädd för allt som rör sig. Är det att kunna leva normalt ute i ett samhälle, när man inte ens vågar gå ut? Jag är förfan livärdd varje dag.
Jag begär inte att läkaren ska säga till mig att det finns ett mirakelmedel som kan få skelettdelar att flytta lite på sig, så att nerverna och blodkärlen kan få fritt utrymme, men jag begär, faktiskt, att han ska visa lite förståelse. Det är väl han som är där för min skull, och inte tvärt om? Även om jag fick betala 300kr för att vara arg i en halvtimme. Arg och ledsen, men framförallt besviken.
Läkaren fortsatte sedan sin lilla predikan att de har flera tjejer i min ålder där inne, väldigtväldigt ofta, med proppar i benen. Och varför får de tjejerna proppar i benen? Jo, väldigt ofta på grund av sina p-piller. Oavsett vilka p-piller du tar finns det viss - i vissa fall hög - risk för att få blodproppar, men detta är en risk de är villiga att ta. De har lite grann valt det själva. Sen förstår jag de tjejerna också, det är förjävligt att få en blodpropp i benet för att man inte ska bli gravid. Det är hemskt. Men, mr. Läkare, mitt problem är medfött, och anledningen till att det visade sig så sent var att jag under hösten innan olyckan byggt ovanligt mycket muskler, speciellt kring axlarna och ryggen, eftersom jag lagt om träningen. How 'bout that? Han förstod inte det heller. Han fattade inte att musklerna blivit akut-inflammerade eller nåt och att kärlet klämts. Nope.
Då blev jag ännu mer förbannad. När han sen skulle mäta mina armar var det samma skillnad på dom där uppe som innan (vänster: 29cm, höger: 28cm), och så skulle han mäta där nere, precis under armbågen. Höger arm: 22,5cm. När han ska mäta vänster säger han: "Ja, det är ju lite svårt att få det jämnt här, men ungefär 22,5 där också." Sen tog jag på mig tröjan och stirrade ner på mina skor där jag satt och dinglade med benen på britsen som nåt jävla offer. Jag fick papper av sjuksystern när jag började gråta, och efteråt så pappa att jag varit hur duktig som helst.
Det värsta är nästan att mitt problem har blivit ett så stort problem för mamma och pappa också. Jag kostar så otroligt mycket mer nu, och jag skäms för det. Jag skäms något fruktansvärt! Jag kostar både bensinpengar för att de måste köra mig halva Skåne runt såfort jag ska träffa en nya specialist, och nu kostar jag även pengar varje gång jag ska få skaka han med en ny snubbe, berätta hela min historia och sen få en ny tid. Du som har läst såhär långt undrar säkert varför jag inte bara ger upp och skiter i det, hittar något annat att pyssla med, eftersom detta verkar så totalt meningslöst, men om du höll på att bli dränkt; inte fick någon luft, hade inte du då försökt komma upp till ytan igen, med alla krafter du äger och har? Hade du inte gjort allt för att försöka överleva, även om du, innerst inne, vet att det är meningslöst? Jag fortsätter kämpa för att överleva. Även om jag inte är så säker på att jag kommer att göra det, i alla fall. Med eller utan simning.. med eller utan Vatten i huvudet.
(Grattis till körkortet Linnea!)
Pappa hade skickat honom ett litet brev om hur situationen såg ut för tillfället med hela depressions-mojset, och han praktiskt taget ignorerar detta faktum. Han hånade mig istället. Trevlig prick, eller hur? När pappa sen sa, precis som det var, att min förra psykolog hade frågat om UMAS erbjudit kurator eller dylikt när själva olyckan inträffade, blev han arg och pratade högt, för att överrösta pappa, som fortfarande pratade. Var det inte så man gjorde på dagis, och fick lära sig att det var "dumt" i typ ettan så att man slutade hålla på så? Nejdå, han är femtio, överläkare på kärlmottagningen och beter sig som en barnunge. För personer som inte behöver möta denne läkare förstår jag att det inte är något problem, men för mig betyder det ytterligare tid av väntan. Väntan på att få besked om jag ska få opereras, gå på någon vidare behandling eller vad som ska ske. Jag vet just nu ingenting. Bara att jag kanske kommer att bli remitterad vidare till en ortoped, eller kirurg. Inte ens det vet jag.
Vägen till UMAS var förståss inte heller speciellt trevlig. Besöken där innebär: 1. Ångest, 2. Oro, 3. Rädlsa, innan jag ens har kommit dit. Eftersom jag vet att denne läkare inte är speciellt bra. Återigen vill jag påpeka att jag inte är speciellt kunnig inom medicin, över huvud taget. Läkaren frågade mig vad jag har för symptom. När jag sa att jag fortfarande inte kan simma, viftade han bort det som om han ville säga: "Nähä, synd om dig. Kom med nåt nytt, förfan. Det där skiter väl jag i?!" När jag sen sa att jag knappt kan tvätta håret, sminka mig och lyfta grejer utan att få ont var det ju en helt annan femma. Knasgubbe. Då sa han att man återigen skulle kolla bilderna från DT:n på en konferens (sist var det kirurger från Storbritannien med också), och sedan skulle man se vad man skulle göra. Under tiden ska jag, återigen, få Vänta. De prioriterar tydligen operation på de patienter som inte kan gå, inte kan röra sig, de som inte kan leva ute i samhället alltså. Men simningen var mitt syre! Min anledning att andas, att leva, att fortsätta gå. På grund av min depression har jag blivit folkskygg och rädd för allt som rör sig. Är det att kunna leva normalt ute i ett samhälle, när man inte ens vågar gå ut? Jag är förfan livärdd varje dag.
Jag begär inte att läkaren ska säga till mig att det finns ett mirakelmedel som kan få skelettdelar att flytta lite på sig, så att nerverna och blodkärlen kan få fritt utrymme, men jag begär, faktiskt, att han ska visa lite förståelse. Det är väl han som är där för min skull, och inte tvärt om? Även om jag fick betala 300kr för att vara arg i en halvtimme. Arg och ledsen, men framförallt besviken.
Läkaren fortsatte sedan sin lilla predikan att de har flera tjejer i min ålder där inne, väldigtväldigt ofta, med proppar i benen. Och varför får de tjejerna proppar i benen? Jo, väldigt ofta på grund av sina p-piller. Oavsett vilka p-piller du tar finns det viss - i vissa fall hög - risk för att få blodproppar, men detta är en risk de är villiga att ta. De har lite grann valt det själva. Sen förstår jag de tjejerna också, det är förjävligt att få en blodpropp i benet för att man inte ska bli gravid. Det är hemskt. Men, mr. Läkare, mitt problem är medfött, och anledningen till att det visade sig så sent var att jag under hösten innan olyckan byggt ovanligt mycket muskler, speciellt kring axlarna och ryggen, eftersom jag lagt om träningen. How 'bout that? Han förstod inte det heller. Han fattade inte att musklerna blivit akut-inflammerade eller nåt och att kärlet klämts. Nope.
Då blev jag ännu mer förbannad. När han sen skulle mäta mina armar var det samma skillnad på dom där uppe som innan (vänster: 29cm, höger: 28cm), och så skulle han mäta där nere, precis under armbågen. Höger arm: 22,5cm. När han ska mäta vänster säger han: "Ja, det är ju lite svårt att få det jämnt här, men ungefär 22,5 där också." Sen tog jag på mig tröjan och stirrade ner på mina skor där jag satt och dinglade med benen på britsen som nåt jävla offer. Jag fick papper av sjuksystern när jag började gråta, och efteråt så pappa att jag varit hur duktig som helst.
Det värsta är nästan att mitt problem har blivit ett så stort problem för mamma och pappa också. Jag kostar så otroligt mycket mer nu, och jag skäms för det. Jag skäms något fruktansvärt! Jag kostar både bensinpengar för att de måste köra mig halva Skåne runt såfort jag ska träffa en nya specialist, och nu kostar jag även pengar varje gång jag ska få skaka han med en ny snubbe, berätta hela min historia och sen få en ny tid. Du som har läst såhär långt undrar säkert varför jag inte bara ger upp och skiter i det, hittar något annat att pyssla med, eftersom detta verkar så totalt meningslöst, men om du höll på att bli dränkt; inte fick någon luft, hade inte du då försökt komma upp till ytan igen, med alla krafter du äger och har? Hade du inte gjort allt för att försöka överleva, även om du, innerst inne, vet att det är meningslöst? Jag fortsätter kämpa för att överleva. Även om jag inte är så säker på att jag kommer att göra det, i alla fall. Med eller utan simning.. med eller utan Vatten i huvudet.
(Grattis till körkortet Linnea!)
Kommentarer
Trackback
