zebragalax

För det mesta tycker jag det är knasigt att andra människor inte tycker om att jag skär mig. Jag tycker att det är knasigt, för jag tycker ju inte att det är något konstigt. Jag brukar inte heller lida speciellt mycket av att jag är "deprimerad" heller längre, kanske för att jag har lärt mig att leva så. Men ibland, vid vissa tillfällen, så märks det extra tydligt. Vid vissa tillfällen visar det sig mer än vid andra. Och så är det bara, sen får man säga vad man vill om den saken. Just nu till exempel, så känns det som om jag ska gå mitt itu. Jag är rastlös. Jag mår illa. Jag vill försvinna, ner genom golvet. Men samtidigt har jag något att se fram emot nu också. Några små saker, några små smulor..

Jag sitter och lyssnar på musik. Dessa vackra toner smyger sig in i min hjärna och lägger sig som bomull runt hjärnbalken, och jag önskar att jag var lite mindre ensam, just nu. Jag känner mig lite sällskapssjuk, men samtidigt inte. Jag skulle vilja stöta på någon, men jag vill samtidigt att alla världens människor ska lämna mig ifred. Det är slagsmål och uppror inuti mitt huvud, och de där inne slåss vil med bomber och granater.

Luften jag andas smakar bittert, inte alls som dina andetag.