Frihetsluft i huvudstaden
Jag kom hem för några timmar sen och borde ligga i min säng och sussa nu, men jag ville skriva - som vanligt - och var tvungen att vänta tills det blev tillräckligt tyst, tillräckligt lugnt och tillräckligt mörkt. Aktiviteter börjar avstanna lite här och var, känslor svalnar och saker och ting förändras. Jag flydde i helgen. Jag flög bort, med svansen mellan benen. Och jag är otroligt glad för att jag inte gör någon skillnad någonstans. Jag borde ju glömmas bort, jo.
Jag och Tingeling flydde, efter att jag hämtat ut ny medicin. Det var inte så dramatiskt som det kanske låter sådär när man läser det. Det gick faktiskt väldigt lugnt till. Vi flög, vi tog buss, vi åkte tunnelbana och vi var framme. Vi lagade mat, vi åt - båda två, lika mycket - och vi låg i sängen och mös. Hela natten. Och så rökte vi lite också. Men framförallt, så njöt vi. Av Livet. Och vi Levde. Vi Lyckades Leva Livet Lyckliga. I några timmar, några dagar. Tillsammans.
Vi är som systrar, och jag undrar vad folk som ser oss tänker. Jag tror att det lyser om oss, jag vill tro att vi två är magiska, jag vet att vi klarar allt, och jag hoppas att det syns. Jag hoppas så innerligt att folk kan se på mig hur mycket jag älskar flickan bredvid mig, och hur mycket hon älskar mig. Jag vill att de som ser oss ska se hur mycket vi älskar varandra, hur mycket vi betyder för varandra och hur lyckliga vi är tillsammans. Vi är vackra då. Vackrast i Världen är vi två.
Självklart tvivlar jag ibland. Ofta. Men jag vet att det som jag känner på insidan när jag ser Tingeling i ögonen, det är äkta. Det är Kärleksstrålning. Det är systerskap. Och det känns väldigt rätt. Sen får Han säga vad Han vill om den saken. Och jag älskar henne så mycket att jag nästan spricker! Och hon betyder allt och lite till för mig. Hon är det viktigaste i mitt liv, det finaste jag har. Så är det bara. Faller hon, så faller jag.. Och jag älskar att mitt hår luktar som hennes nu.
För tillfället så kantas mitt liv av biverkningar. Illamående är numer ett stadie som aldrig avtar. Jag svettas som om jag sprungit marathon varje natt, och i landet Vilda kommer det värmeböljor jämt och ständigt. Blodtrycksfall stod också som vanlig biverkning. Wiho, jag och mitt låga blodtryck är numer ute på äventyr, jämt och ständigt. Det snurrar och jag blir rastlös, måste göra någonting, måste pilla med någonting, hela tiden. Men jag står mer än gärna ut med allt det där, bara jag slipper den där äckliga aptiten. Den är värre än alla framtida biverkningar, what so ever. Och nu är det borta. Jag drömmer konstiga drömmar.
Det är VI!<3
Solen i ögonen..
Jag och Tingeling flydde, efter att jag hämtat ut ny medicin. Det var inte så dramatiskt som det kanske låter sådär när man läser det. Det gick faktiskt väldigt lugnt till. Vi flög, vi tog buss, vi åkte tunnelbana och vi var framme. Vi lagade mat, vi åt - båda två, lika mycket - och vi låg i sängen och mös. Hela natten. Och så rökte vi lite också. Men framförallt, så njöt vi. Av Livet. Och vi Levde. Vi Lyckades Leva Livet Lyckliga. I några timmar, några dagar. Tillsammans.
Vi är som systrar, och jag undrar vad folk som ser oss tänker. Jag tror att det lyser om oss, jag vill tro att vi två är magiska, jag vet att vi klarar allt, och jag hoppas att det syns. Jag hoppas så innerligt att folk kan se på mig hur mycket jag älskar flickan bredvid mig, och hur mycket hon älskar mig. Jag vill att de som ser oss ska se hur mycket vi älskar varandra, hur mycket vi betyder för varandra och hur lyckliga vi är tillsammans. Vi är vackra då. Vackrast i Världen är vi två.
Självklart tvivlar jag ibland. Ofta. Men jag vet att det som jag känner på insidan när jag ser Tingeling i ögonen, det är äkta. Det är Kärleksstrålning. Det är systerskap. Och det känns väldigt rätt. Sen får Han säga vad Han vill om den saken. Och jag älskar henne så mycket att jag nästan spricker! Och hon betyder allt och lite till för mig. Hon är det viktigaste i mitt liv, det finaste jag har. Så är det bara. Faller hon, så faller jag.. Och jag älskar att mitt hår luktar som hennes nu.
För tillfället så kantas mitt liv av biverkningar. Illamående är numer ett stadie som aldrig avtar. Jag svettas som om jag sprungit marathon varje natt, och i landet Vilda kommer det värmeböljor jämt och ständigt. Blodtrycksfall stod också som vanlig biverkning. Wiho, jag och mitt låga blodtryck är numer ute på äventyr, jämt och ständigt. Det snurrar och jag blir rastlös, måste göra någonting, måste pilla med någonting, hela tiden. Men jag står mer än gärna ut med allt det där, bara jag slipper den där äckliga aptiten. Den är värre än alla framtida biverkningar, what so ever. Och nu är det borta. Jag drömmer konstiga drömmar.
Det är VI!<3
Solen i ögonen..
Kommentarer
Trackback
