zebragalax

Mamma var uttråkad. "Skriv en bok", sa jag, och log. Jag log inombords och med hela min själ. Hon skrattade till sådär falskt som bara hon kan och sa: "Ja, om man skulle ta och göra det." Min mamma kommer aldrig att skriva nån bok. Men jag tänker, att jag en gång ska, precis som jag alltid velat och trott, skriva en bok. En dag, ett år, några månader - jag ska skriva den där boken. Jag måste bara skaffa mig tillräckligt med självförtroende för att våga göra det också. Jag måste hitta motivationen att vilja förändra världen med mina ord, för jag tror inte att jag lyckas annars. Jag vet att det kanske inte passar att tänka så STORT när man ska skriva en bok, men jag tror på det. Eller ja, en liten del av mig gör - en pytteliten bit.

Jag är tom på Ord. Känslan inuti går inte att tackla, inte ens med hockeyutrustning. Jag sover bort Världen och Verkligheten, och Försvinner bort, till ett Land bortom Universums alla gränser. För några gränser har det nog, tror jag. Sanningen kommer ivägen och jag blandar ihop allting och ibland vet jag inte vad det är jag säger, så jag håller käften för det mesta. Säger så lite som möjligt. Det är inte alltid jag som pratar, även om det ser ut så och kanske verkar så. och det är framförallt inte alltid jag som gör sakerna jag gör.

Jag vill dö. Jag vill försvinna. Jag vill inte att så många människor ska bry sig om mig och ha så många olika åsikter om mig. Jag vill inte vara så viktig och betydelsefull som vissa av er säger att jag är.

Han står där och hånskrattar åt mig och Han vill mig inte väl. Han säger att enda sättet för mig att överleva är att tro på Honom, lyda Honom och göra som Han säger. Jag är Hans, och Han är min. Han har blodrött hår, jag har kort hår. Han har horn svarta som Mörkret. Mina ögon är gråa.