Secret Window
Såg film med Tingeling. Secret Window med allas våran favorit Johnny Depp. Kan man göra annat än tycka om och avguda den snubben? Han ser ju bra ut i vad han än gör, och han gör det dessutom helt fantastiskt. Han gör det med stil, också. I vilket fall som helst så kändes det som om den filmen vidgade mina vyer ytterligare. Jag slukar böcker, jag ser på film, jag tänker efter och tänker efter, och jag tar till mig - försöker så gott det går - och jag för ner det jag tänker på papper. Eller i datorn. Smidigt? Nej, eftersom jag sällan kommer ihåg allt det jag vill ha skrivet eller hinner skriva ner det innan det försvunnit ut ur min hjärna bort till andra sidan galaxen.
Alla författare är olika. Vissa försvinner liksom helt in i sina böcker, ÄR sina böcker och blir galna av det. Andra försvinner bort till andra världar när de skriver, när de läser och när de tänker. Sån är nog jag, även om jag inte är en författare. Men jag vet, att jag en dag kommer att bli en. En stor och läst författare. Med det menar jag att jag både kommer att vara påläst och att många människor kommer ha läst mina böcker. De kommer ha läst mina böcker eftersom jag kommer att vara omtalad i alla tidningar och recensioner. Jag kommer att få ta mycket kritik, jag kommer att få svara på många brev, och så även mail. Dessutom kommer jag att vara tatuerad. Sju tatueringar kommer jag att ha. Om inte fler.
Men! "Everything that matters is the end." Nu är det i princip bara slutet jag måste komma på. Hur ska det sluta? Ska han dö, eller få leva? Ska han begå självmord, eller inte? Nej, det ska han inte. Det ska bli ett sånt där slut som lindar in hjärtat i fågelkvitter och som får läpparna att le sådär vemodigt. För egentligen så vill man inte att han ska gå vidare, man vill att han ska stanna! Precis där, på den där sidan, med de där orden. Du kommer helt enkelt att bli kär i honom, precis som jag har blivit. (Jag kanske är den där sortens författare som blir helt upslukad av sin egen story och blir galen? Som Johnny.)
Min vänsterarm lyser vit mellan de ilsket röda strecken, och när jag drar med fingrarna över armen känner jag hur det blir som småsmå vägbulor över hela armen. Där ligger gamla och nya ränder, plommonlila och röda. Sådär röda som jordgubbar; som röda rosor!
Alla författare är olika. Vissa försvinner liksom helt in i sina böcker, ÄR sina böcker och blir galna av det. Andra försvinner bort till andra världar när de skriver, när de läser och när de tänker. Sån är nog jag, även om jag inte är en författare. Men jag vet, att jag en dag kommer att bli en. En stor och läst författare. Med det menar jag att jag både kommer att vara påläst och att många människor kommer ha läst mina böcker. De kommer ha läst mina böcker eftersom jag kommer att vara omtalad i alla tidningar och recensioner. Jag kommer att få ta mycket kritik, jag kommer att få svara på många brev, och så även mail. Dessutom kommer jag att vara tatuerad. Sju tatueringar kommer jag att ha. Om inte fler.
Men! "Everything that matters is the end." Nu är det i princip bara slutet jag måste komma på. Hur ska det sluta? Ska han dö, eller få leva? Ska han begå självmord, eller inte? Nej, det ska han inte. Det ska bli ett sånt där slut som lindar in hjärtat i fågelkvitter och som får läpparna att le sådär vemodigt. För egentligen så vill man inte att han ska gå vidare, man vill att han ska stanna! Precis där, på den där sidan, med de där orden. Du kommer helt enkelt att bli kär i honom, precis som jag har blivit. (Jag kanske är den där sortens författare som blir helt upslukad av sin egen story och blir galen? Som Johnny.)
Min vänsterarm lyser vit mellan de ilsket röda strecken, och när jag drar med fingrarna över armen känner jag hur det blir som småsmå vägbulor över hela armen. Där ligger gamla och nya ränder, plommonlila och röda. Sådär röda som jordgubbar; som röda rosor!
Kommentarer
Trackback
