zebragalax

Inte lika skakig längre. Kroppen verkar ha hämtat sig efter chocken, men ögonen börjar gå i kors och bli dimmiga nu. Sjukdomen kallas: Ångest. Tillståndet: Knasigt. Jag försökte döda Honom med en äckligt varm promenad, med mördarsniglar och inte-titta-på-någon-leken, men det gick inte. Sen förökste jag med vatten hetare än Johonny Depp, men det gick inte heller. Alltihopa medförde bara att jag blev svettig och trött, sen blodig, och sen kräfta - sen skakade jag i en timme. Åtta ipren hjälpte inte heller, kom ihåg det. Jag kommer ha glömt det till nästa gång, i alla fall. Men vad är det egentligen jag gör för fel? Jag tar mina mediciner, blablabla.. Ändå bor jag i en dimma i stil med mjölken som ligger i den gröna skålen på morgonen. Fast liet mer som filmjölk, för den är så tjock.

Jag dricker grönt te nu, men måste gå ner och duka. Jag fryser och fötterna och fingertopparna. Har förlorat den lilla tillit jag hade till människor, så jag går lite långsammare, pratar lite mindre, gör inte lika mycket. Siter mest upp, eller så ligger jag ner. Och försöker att andas, med ett lugn jag egentligen inte har. Varför blev det såhär?

På fredag flyttar Tingeling upp till Stockholm igen.
På lördag är det Sarahs 18-årsfest.
På söndag är den en månad sen vi åkte till Roskilde.
Bara så att du vet.