zebragalax

Och så sitter den där, som ett slag i magen, en dörr i huvudet. Ångesten. Den närmar sig, smyger sig på, gör sig påmind, sitter och visslar, låtsas att den inte finns, jag trycker undan, den visslar liiite högre, jag blir irriterad, vänder mig om för att skrika: "HÅLL KÄFTEN" och då hugger den till. Stora tänder flyger snabbt genom luften. Dom landar, i mig, och sjunker neråt, genom mig. Genomborrar mig med svarta hål och sen finns jag inte längre. Jag upphör. Nu.

Och sen saknar jag ögonblicksbilderna jag aldrig hann fotografera. Psykologen undrade hur jag orkade gå upp från sängen på mornarna. Han undrade hur och jag satt some tt fån och undrade jag med. Hur orkade jag? Men tydligen är det så att överlevnadsinstinkten är otroligt mycket starkare än vad jag någonsin trodde, och det är nog den jag måste tacka idag. Han förklarade vidare att det är ju inte så konstigt att jag går igång så som jag gör på Ångesten, det är ju samma signalsubstanser och hjärncentran som jobbar som vid kraftiga fysiska prestationer. Och om en kropp varit inställd på att det är Bra grejer, rid på dom, flyt med! i 10år, är det ju inte så konstigt att Ångesten ligger nära till hands.

Adrenalinet, KGT-tänket, pannloben... Jag förstod inte riktigt allt, men jag hängde med och förstod så pass mycket att min prestation är helt klart godkänd. Jag förstod att det jag gjort är strongt jobbat, och ändå känner jag mig så värdelös. Kanske för att den prestationen, jobbigare än någon av dom andra tillsammans, krävde så mycket. Och det var meningen att jag skulle klara den. Men jag misslyckades, med den också. Ändå kan jag bli varm inombords, lugn och känna mig trygg med min kropp, då jag får höra att jag är starkast i världen, modig och när jag får förklaringar på varför jag är Annorlunda och varför Det Tar Tid.

Min fotonklump behöver repareras. Och sånt tar tid.