zebragalax

Jag önskar att jag, för min egen skull, hade något att komma med här. Något kreativt att avleda min hjärna med. Jag önskar att min psykolog ringt och bokat in en ny tid med mig, snart. Så att jag kan andas igen. (Jag måste göra läxan också..) För jag behöver de där 45 minuterna. Visserligen ska jag få träffa min läkare om två veckor i en hel timme, och jag har allvarliga buisness att snacka med honom om, men - det är två veckor dit. Vad ska jag göra tills dess?

Jag önskar att jag inte hade några skuldkänslor. Och jag önskar att mitt bi kunde sluta surra sådär otroligt enerverande, men som alltid glömmer jag bort att jag får lov att ta medicin mot sånt här och låter det surra på. Och istället för att trycka i mig ett-tre tillåtet litet piller, så går jag runt och är stressad, har magknip, migrän och kan inte slappna av och andas ordentligt. Hyperventilation. Ångest. Tårar. Skrik. Hopplösheten sköljer över mig som munskölj över Karius och Baktus och jag undrar om jag någonsin ska ta mig ur detta avgrundshål?

Visste ni att våren är påväg? Det är sant. För efter regn och snö och åter regn och grått och blött, så kommer solen fram igen. Den väcker allting till liv och den tysta, ljusa, renande snön får lov att flyta iväg och lämna plats för allt det som vill bli levande igen. Bland annat: Mig.

Jag nynnar tyst Beatles låt för mig själv...