Arga leken med Verkligheten.
Ilskan i magen bara lade sig där. Maskarna krälar runt och jag vågar inte känna efter riktigt. (Kanske är där mer än bara maskar?) Allting känns så förvridet nu. Min Verklighet verkar inte stämma riktigt överens med den jag lärde mig att leva i - leva för. I den verkligheten har man inte likmaskar som krälar runt i magen för att man åt lite chips. (CHIPS!?! Jävla kossa.) Och det gör mig arg. Det gör mig arg att jag uppfattas som Sjuk, när jag egentligen bara inte är riktigt så glad som jag var innan jag började gymnasiet. Jag sprallar inte runt, har ingen överskottsenergi och springer inte runt skolan flera gånger om dagen. Jag sitter helst bara stilla, helst ensam, helst så finns jag inte alls. Osynlig skulle jag vilja vara. Det hade varit trevligt. Men det kan jag inte vara och det gör mig också arg. Arg som ett litet bi är jag, och ilskan bara växer, växer och växer. Den byggs upp som en våg och snart störtar den mot klipporna och krossas, utan att gå sönder.
Läkaren betedde sig konstigt. Han skrattade åt mig. Han lyssnade inte heller. Han tyckte nog mest att jag bara var i vägen, en liten dum flicka som egentligen inte mår dåligt alls, utan bara låtsas för att få uppmärksamhet. Han tyckte att jag tog upp hans tid. Han skrattade nog åt mig när jag gick därifrån.
Gårkvällen blev bra och trevlig. Det verkar i alla fall så på storleken av min krympta hjärna och antalet gram Pandoil jag har lyckats få i mig idag. (Ibland är det bra med en mamma med en opererad fot och konstant smärta.) Jag har ont i rumpan och går lite roligt, för jag trillade när vi dansade och fick en liten hög människor över mig. Jag lever dock fortfarande - tyvärr - om än illa. Nej, nu ska jag sluta leka såhär med Verkligheten och ta mig i kragen och gå och rena mig med kokhett vatten. För det är ju det jag håller på med när jag skriver - jag leker med Verkligheten för att den ska bli lättare att hantera. Är inte det hemsk? Att man - ehm, jag - hela tiden försöker fly från det man lever i.
(Vissa människor kan inte svälja en hel Panodil på en gång. Jag kan svälja sjutton.)
Läkaren betedde sig konstigt. Han skrattade åt mig. Han lyssnade inte heller. Han tyckte nog mest att jag bara var i vägen, en liten dum flicka som egentligen inte mår dåligt alls, utan bara låtsas för att få uppmärksamhet. Han tyckte att jag tog upp hans tid. Han skrattade nog åt mig när jag gick därifrån.
Gårkvällen blev bra och trevlig. Det verkar i alla fall så på storleken av min krympta hjärna och antalet gram Pandoil jag har lyckats få i mig idag. (Ibland är det bra med en mamma med en opererad fot och konstant smärta.) Jag har ont i rumpan och går lite roligt, för jag trillade när vi dansade och fick en liten hög människor över mig. Jag lever dock fortfarande - tyvärr - om än illa. Nej, nu ska jag sluta leka såhär med Verkligheten och ta mig i kragen och gå och rena mig med kokhett vatten. För det är ju det jag håller på med när jag skriver - jag leker med Verkligheten för att den ska bli lättare att hantera. Är inte det hemsk? Att man - ehm, jag - hela tiden försöker fly från det man lever i.
(Vissa människor kan inte svälja en hel Panodil på en gång. Jag kan svälja sjutton.)
Kommentarer
Trackback
