zebragalax

Så hamnade jag här igen. Efter en kväll med massa människor runt omkring och överallt. Och nu är det sådär sent igen, och jag kommer sova sådär länge igen. Men det är nu man tänker bäst - på natten, i lugnet. Det är nu tankarna klarnar och känslorna svallar. Orden flyter bäst nu. I mörkret. Det kanske är för att det ingen kan se dom nu, och jag inbillar mig att orden - det jag skriver och känner - blir mer hemliga och mindre lästa om jag skriver dom i mörker.

Det är så mycket jag saknar nu. Det är så mycket folk inte vet, och antagligen tänker, men aldrig säger. Det är så mycket jag borde göra, så mycket jag ska göra och så mycket jag vill göra. Så mycket jag vill göra men inte kan göra. För jag vet att snacket efteråt inte kommer vara nådigt. Men å andra sidan borde människor i största allmänhet bry sig mer om sitt eget liv, och inte bli så involverade i mitt. Eller hur? Är det inte alltid så?

Han finns fortfarande här. Han lever i varenda vrå av allting som existerar och försvinner aldrig. Men jag har slutat skära, eller hur? Jag har slutat vara sådär avstötande destruktiv. I alla fall så att det syns.