zebragalax

Jag satt i skolan innan. Hade religion för första gången sen jag slutade nian. Jag tänkte bättre, klarare. än jag gjort på flera dagar och hade så mycket att skriva. Helt plötsligt kändes det som om det rymdes väldigt många vettiga tankar inuti mitt huvud. Det kändes lite läskigt, men samtidigt väldigt befriande, som ett betyg på att jag inte är helt hjärndöd trots allt. Det kändes speciellt att helt plötsligt veta exakt; att fascineras över sig själv. Det är inte ofta det händer. Men jag hade ingen dator, jag hade inte tillräckligt med papper eller tillräckligt snabba fingrar. Jag tänkte att det antagligen kan vänta tills jag kommer hem, så jag väntade. Jag fortsatte med psykologilektion. Det gick väl - bra? (Läskigt att läsa överskrifterna i boken: Neuroser, tvångssyndrom, fobier och ångest, Kriser, Depression, Ätstörningar.) Jag fortsatte min väg hemåt. Det gick väl - bra? (Upprepningar, ständigt alla dessa jävla upprepningar.)

Men nu, när jag sitter här och har tagit mod till mig coh ska skriva, så kommer jag inte ihåg vad det var som lät så fruktansvärt bra inuti mitt huvud innan. Jag är bara tom - tom på ord. Jag känner ingen inspiration till att skriva om någonitng vettigt, istället skriver jag smörja om smörja nu igen. Detta känns så meningslöst och patetiskt, men jag fortsätter. I hopp om att hitta den där tanken som kändes så revolutionerande i förmiddags! Vem vet, jag kanske hittar den när jag sitter där på den där hårda cykeln, som inte kommer framåt, hur hårt och snabbt jag än trampar. Då - kanske - jag kan hitta den där revolutionerande tanken igen, men inte ha några som helst möjligheter att få utlopp för den. Åter igen, upprepning. Många.

It feels so bittersweet, this emptyness inside of me; V.