zebragalax

Jag orkar inte leva idag. Det är Malmöfestivalen och jag borde vara uppåt och på topp och glad och pigg och le och skratta, men för tillfället vistas jag i en tät ångestdimma, som inte vill lätta. Jag kan inte ta i den, och kasta iväg den. Jag kan inte skriva bort den eller få den att försvinna med kokande vatten - jag vet ju så väl vad som hjälper. Men jag får inte, jag har ju slutat med sånt. Varför längtar jag då efter det? Det är som att sluta röka. Svårt. Det är som att vara tvungen att sluta simma. Förjävligt - näst intill omöjligt. Jag drömmer om det också.

Ikväll ska jag i alla fall in till festivalen och faktiskt umgås med människor jag faktiskt tycker om och där kommer nog vara en hel del andra människor också, i alla färger och former och storlekar. Men vart ska jag ta vägen då? När mina ögon blir dimmiga och jag inte kan andas? När jag varken ser, känner eller hör - när jag inte har en aning om vad jag gör. (Oj, det rimmade.) När jag nu sitter här och skriver skulle det lika gärna kunna blåsa orkan utanför mitt förnster; det skulle kunna komma en dinosaurie inklampande i huset eller en råtta springade över golvet - jag tror inte att jag hade märkt det i alla fall. Jag sitter i min lilla bubbla nu och världen utanför den är grå, dimmig. Där finns inga skarpa kanter eller linjer, bara dimma och suddiga konturer som knappt går att urskilja.

TV:n visar bara myrornas krig, och det är ungefär så det känns.
När jag inte längre vet vad det är jag gör eller vart jag hör hemma.

Jag kommer ihåg mina drömmar lite vagt. Det är konstiga drömmar, förvirrande drömmar, och jag vaknar och tror att mamma har flyttat, Tingeling har fått sitt drömjobb, jag har tagit livet av mig och... nej, vänta - jag har inte tagit livet av mig. Jag vaknade ju precis och trodde det, och om jag tagit livet av mig, så hade jag aldrig vaknat igen. Fan. Och så är vi tillbaka till morgonen. Trött som ett as är jag, fortfarande. Har precis klämt i mig "frukost" och den äter inuti min mage. Maskarna kryper nu igen. Fotstegen skapar Panik i min kropp!

När man har halsfluss får man penicillin av olika former och färger, beroende av vad som passar just Dig bäst. Jag får medicin för att min själ är sönder och för att jag bara har Ångest i min lilla Värld. Fast den är inte lika lätt att bli av med som halsfluss, tyvärr. Det känns knasigt att tänka så, det känns fel och det är svårt att acceptera, men jag måste nog försöka göra det. Det är nog så det är: jag har en sjukdom - jag är sjuk.

Nej, jag är inte sjuk. Jag är arg. Jag är bara lite ledsen, lite sorgsen. Det är inte en sjukdom! Det är Känslor!!! Sådana som man egentligen inte får visa.
Förlåt mig - jag gjorde fel redan på dagis när jag grät.