zebragalax

Jag sitter här och häver i mig varm mjölk med honung i. Oron över att inte kunna sova har lagt sig som ett stort, svart regnmoln i taket igen och mardrömmarna svävar utanför mitt förnster, redo att få klampa in och göra storslagen entré. Jag borde göra någonting åt det, sluta tänka på det, det är ju bara att somna, men just nu upptar de tankarna väldigt stora delar av min hjärna. Vilket inte är så bra, tror jag. Jag har börjat läsa Harry Potter-boken nu, och hittills går det bra, även om det ibland är svårt att få orden att inte simma runt. Jag har svårt att koncentrera mig och blir rastlös och helt knasig av orden, ändå vill jag så gärna läsa. Fast ibland undrar jag om mamma inte fick en upplaga av den swahiliska översättningen.

På fredag är det fest, och människor jag inte vill träffa vet jag ska dit, vilket gör det hela väldigt orosfyllt och ångestladdat. Att förbereda sig mentalt inför så mycket folk tar mer tid än vad jag har. Sen ska det i och för sig bli intressant att träffa några människor igen. Se om de känner igen mig i min nya, feta look, och se hur de reagerar, om de reagerar på mitt sätt att vara. Mitt lättsamma, glada, nya jag. (?) Nej. Jag har inget nytt, lättsamt, glatt jag. Jag är nog ganska mycket precis som vanligt. Fast Rädslan och Oron över min kära moder växer och gör att jag hellre stannar kvar på mitt mörka rum, än umgås med min kära far, som är min största idol.

Och Zippo, min prins, jag älskar dig. Du är den finaste jag vet och jag kommer aldrig att lämna dig. Tack för alla oräkneliga gånger du tröstat mig - jag önskar så högt att du förstår mina ögon. <3