Splittrat
Jag vet inte varför det känns som det gör, men nu gör det det iaf. Och det känns inte så bra. (Det är ju fan vad det ska kännas saker hela tiden.) Och det hände saker igår som jag inte vet hur jag ska tackla eller hur jag ska hantera. Jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag är för trött för att kunna sova, för hungrig för att äta och för törstig för att dricka. Och regnet fortsätter att falla alla kilometer ner från himlen, utan att bry sig om Varför. De bara gör det, och ibland känns det som om jag också faller. Alldeles för långt och för länge.
Och när Ångesten tar över och jag inte har någonting att säga emot så försvinner verkligheten på en sekund, och jag kan bara låta det gå. Jag behöver Tid och Kraft, men det är saker jag inte äger. Ting jag inte förstår mig på längre. Ibland känns det som om Tiden bara är ett begrepp som ingen egentligen förstår sig på, men de låtsas att de gör det för att de tror sig veta. När de egentligen inte har en aning. Jag hade ingen aning igår. Ingen aning om vad som hände eller vad det var som gjorde att Han och Armén kom och hälsade på. Varför växer Ångesten inuti mig? Den skulle ju försvinna! Läkaren sa att det skulle bli mindre, att jag skulle kunna kontrollera det! JAG SKULLE KUNNA KONTROLLERA DEN!!! Varför växer den då hela tiden? Känslorna växer hela tiden och tar över. Jag blir uppäten inifrån.
Det var det som hände igår. Jag blev uppäten inifrån och jag kunde inte göra någonting åt det. Det var för sent för att göra motstånd, och Hans ord i mitt huvud, Hans handlingar i min kropp förstörde mig. Och när jag låg på badrumsgolvet och skakade med mitt huvud i Prinsessans knä och skrek att läkaren sa att det skulle försvinna och att det aldrig blir tyst och att dödsskriken alltid ekar, märkte jag själv hur rädd jag blev. Jag har aldrig sagt orden högt innan, inte De orden, inte till någon. Inte ens till mig själv. Jag har aldrig insett hur rädd detta verkligen gör mig. Prinsessan klappade mitt hår och sa att allting kommer att bli bra, en dag. Men jag tvivlar, jag vet inte vilken dag som skulle kunna göra allting bättre.
Om inte Prinsessan följt efter mig in i badrummet, om inte hon hade skrikit på mig, gråtit och sagt till mig, kramat om mig och brytt sig om mig, vet jag inte hur jag hade mått idag. Enda spåret jag har efter gårkvällen nu är ett bitmärke på vänsterarmen, men det är allt. Inga stick- eller skärsår. Inga brännmärken. Inga drunkningsolyckor eller självmord. Tack vare Prinsessan? Antagligen. Hon sa själv: "Om du hade stängt dörren innan jag hunnit in till dig vet jag inte vad som hade kunnat hända. Det finns ju hur många vassa och farliga saker där inne. Jag hade slått in dörren om du inte hade öppnat, fan." Jag skrämmer mig själv. Jag kan inte fatta vad det var jag verkligen gjorde. Jag förstår inte, får inte in det i min skalle. Jag är rädd för det mesta, men jag är mest rädd för mig själv, och vad jag är kapabel till - och villig? - att göra mot mig själv, med mig själv, och mot andra.
Anders blev arg när jag låste in mig på toaletten där uppe sen, men jag skulle bara kissa. Han blev arg i alla fall. Och antagligen rädd, han också. Sen gick han in i en glasruta och fick lite skrapsår lite här och var. Och så många glassärvor! Så många glasbitar, som låg där och blänkte i det jumma skenet från lamporna där inne. Så många bitar av glitter som låg där och ropade, kallade och lockade. Danne var skärrad, arg och ledsen. Fylleångest kallade han det imorse när han ringde, och jag tror honom. Jag hoppas att han är okej, och det verkade nästan så på honom. Överlag var det, trots allt, en bra fest. Det var trevligt folk, det var bra musik och det var mycket sprit. I alla fall i min kropp. Inte för mycket, men tillräckligt mycket. Både av den ena och den andra sorten.
Regnet uatnför har upphört och blysmaken på tungan gör mig illamående och snurrig. Jag borde gå och lägga mig igen. Jag borde somna nu, och sen borde jag inte vakna igen. Allt jag vill är att få vila, på riktigt. Jag vill vila utan att behöva oroa mig för fotstegen i trappan, spindlarna på golvet eller dödsskriken som studsar mot väggarna.
