zebragalax

Och där står grannen, överdrivet trevlig och social, på ett behagligt och trivsamt sätt. Och här står jag, och tänker över min död, och hör egentligen inte ett ord av hans prat. Jag märker inte hans försök att vara en Bra Granne. Jag bara sår där, som ett fån, med mina solglasögon som hindrar honom från att se mina tomma ögon, och där springer hans son, och tittar blygt på mig. Och det är honom jag ska sitta barnvakt till, om jag fortfarande lever då, vill säga.

Och Ångesten samlas som en klump i magen, och dessa patetiska tonårsproblem borde inte bringa mig sådan olycka. Men jag är svag - nej, förlåt - jag är känslig. Så ska det tydligen heta. Jag vet varken ut eller in, fram eller bak, och jag gör inga överdrivet stora försök till att lista ut hur det egentligen ska se ut. Jag orkar helt enkelt inte bry mig, för tillfället.

Tingeling är långt borta med sin Ångest. Hon ligger bredvid Jonas i sängen och förklarar och jag älskar henne för hennes mod. För hennes styrka. Och herre gud vad jag saknar henne! Jag vill sitta bredvid henne på stenarna och prata om det första som ploppar upp i huvudet, och jag skulle göra vad som helst för att kunna göra det nu. <3

Alla känslor känns tveksamma, utom Saknaden. Tveksam.