The upside of anger
Medicinerna börjar verka nu, så det är lika bra att jag skriver detta innan jag slocknar helt. Så, vad hade jag nu tänkt skriva då? Jag har inte mycket att komma med längre, men jag vill fortfarande tro att mitt skrivande har ett syfte. Om inte annat så i alla fall för mig själv. Vilket även det är mycket tveksamt just nu.
Boken jag läser nu är väldigt speciell. Den är lite underlig, lite knasig - väldigt knasig - men språket är fantastiskt! Jag älskar språket i den och även om jag inte alltid gillar allt som står där, så tycker jag av någon anledning om vad det står om. Författaren, John Irving, måste ha en fantasi bortom universums gränser, och lite till - något annat är inte möjligt. Och precis nu - när jag skrev den förra meningen - förstod jag bokens innehåll. Jag förstår handlingen nu! Jag förstår syftet med boken, och varför jag läser den. Mamma och pappa sa till mig att läsa den av en anledning, de trodde att jag skulle tycka om den, och guess what: jag älskar den!!! Är det sådant som kallas tecken? Ett tecken på att Ödet har någonting stort planerat, eller var det helt enkelt bara en slump?
Om ni kollar i tidningen - B-delen för er som har Sydsvenskan - under vad TV3 har sänt för program idag, så kan ni följa min dag där. Det började med Smalville, sen Förhäxad och efter det en film: "Kärlek vid andra ögonkastet". Den handlade om just Tecken. Det följdes av.. något jag inte kommer ihåg, men det kan du som läser som sagt kolla upp i tidningen. Jag har alltså legat i soffan större delen av dagen, och tittat på TV. Detta kanske inte låter speciellt speciellt, men det är det faktiskt! Eftersom det händer väldigt sällan. Oerhört sällan faktiskt. Men egentligen så spelade inte själva TV-tittandet så stor roll, det är det faktum att jag verkligen inte ville göra någonting annat som skrämmer mig lite. Jag hade varken lust eller ork att lyfta mitt feta arsle och göra en kopp te, gå och hämta vatten, saft, mjölk eller whatever! Jag bara låg där, och varje gång jag skulle hämta någon av de sakerna, krävdes det både planering och en kraftansträngning från min sida. Det kändes pinsamt.
MEN! Jag tog mig - självklart - i kragen, och när Ångesten blev för mycket för min värld gick - halvsprang, joggade; tog mig framåt i PowerWalk-takt - jag ut med Zippo och grät, skrek, sjöng och förde en djup monolog tillsammans med luften jag andades in. Jag var säker på att jag höll på att bli ihjälgasad av mördarsniglarna i skogen. Jag tror inte teatern igår var så bra för mitt psyke.
Nu ska jag återvända till min trogna T.S. Garp. Han heter faktiskt så.
Boken jag läser nu är väldigt speciell. Den är lite underlig, lite knasig - väldigt knasig - men språket är fantastiskt! Jag älskar språket i den och även om jag inte alltid gillar allt som står där, så tycker jag av någon anledning om vad det står om. Författaren, John Irving, måste ha en fantasi bortom universums gränser, och lite till - något annat är inte möjligt. Och precis nu - när jag skrev den förra meningen - förstod jag bokens innehåll. Jag förstår handlingen nu! Jag förstår syftet med boken, och varför jag läser den. Mamma och pappa sa till mig att läsa den av en anledning, de trodde att jag skulle tycka om den, och guess what: jag älskar den!!! Är det sådant som kallas tecken? Ett tecken på att Ödet har någonting stort planerat, eller var det helt enkelt bara en slump?
Om ni kollar i tidningen - B-delen för er som har Sydsvenskan - under vad TV3 har sänt för program idag, så kan ni följa min dag där. Det började med Smalville, sen Förhäxad och efter det en film: "Kärlek vid andra ögonkastet". Den handlade om just Tecken. Det följdes av.. något jag inte kommer ihåg, men det kan du som läser som sagt kolla upp i tidningen. Jag har alltså legat i soffan större delen av dagen, och tittat på TV. Detta kanske inte låter speciellt speciellt, men det är det faktiskt! Eftersom det händer väldigt sällan. Oerhört sällan faktiskt. Men egentligen så spelade inte själva TV-tittandet så stor roll, det är det faktum att jag verkligen inte ville göra någonting annat som skrämmer mig lite. Jag hade varken lust eller ork att lyfta mitt feta arsle och göra en kopp te, gå och hämta vatten, saft, mjölk eller whatever! Jag bara låg där, och varje gång jag skulle hämta någon av de sakerna, krävdes det både planering och en kraftansträngning från min sida. Det kändes pinsamt.
MEN! Jag tog mig - självklart - i kragen, och när Ångesten blev för mycket för min värld gick - halvsprang, joggade; tog mig framåt i PowerWalk-takt - jag ut med Zippo och grät, skrek, sjöng och förde en djup monolog tillsammans med luften jag andades in. Jag var säker på att jag höll på att bli ihjälgasad av mördarsniglarna i skogen. Jag tror inte teatern igår var så bra för mitt psyke.
Nu ska jag återvända till min trogna T.S. Garp. Han heter faktiskt så.
Kommentarer
Postat av: A.
Ojsan hoppsan, jag tänker ta det där som att du inte tyckte att vi var allra sämst, hihi.. men förlåt! De goda vann ju på slutet, och de Muterade Mördarniglarna är 2 meter långa, så man ser skillnad, de vanliga är inte farliga.(..ännu, moahaha!)
Trackback
