zebragalax

Klockan är tjugo minuter i ett och jag har precis avlägsnat mig från täckets varma klor. Jag gjorde det dessutom i rätt tid, eftersom sista låten på den enkommaåtta timmar långa spellistan spelades. Mamma tror nog att jag sover, för hon rusar till telefonen, som hon inte riktigt vet var den är. Och här siter jag och har en telefon en decimeter från min högerhand.

Innan jag gick upp läste jag lite i min bok. För tillfället läser jag "du & du & du" av Per Nilsson. Jag har läst den en gång innan, och jag älskar hans sätt att skriva och berätta. Jag vet inte varför, men fint är det. Nu är det nog tänkt att jag ska äta frukost, men jag är inte hungrig utan mår mest illa. Nu tog musiken slut. Och jag har fruktansvärt ont i käken, på höger sida, nästan uppe vid örat. Tänderna värker också.

Ett sorgset leende sprider sig över min mun och en mild glädje har tagit över min kropp. Fråga mig inte Varför.