zebragalax

Jag har läst ut "du & du & du" nu. Och jag har tänkt en massa och en massa ord strömmar genom hela min brunbrända kropp just nu. En massa ord vill ut nu. Och en massa energi strömmar genom mig och vill att jag ska skrika rakt ut, att jag ska hoppa upp och ner, att jag ska springa i skogen just nu. Den energin vill att jag ska acceptera det faktum att en Lycka som bara overkliga personer kan frambringa strömmar genom min kropp och min själv just nu. En Lycka som vinet inte har någonting med att göra. Mina ögon bränns av vin.

Men jag har min egen Nils. Nils är en funderande 20-åring som begraver sig själv levande; som tänker massor på massor av saker och som pratar. Men min funderande pojke - man? Nej, pojke - heter Niklas. Han är egentligen inte ens min. Jag saknar bara honom. Och jag tycker lite synd om honom, för att jag saknar honom. Jag saknar hans sätt att svamla så mycket att det blir helt kaotiskt mysig stämning över hela Vintergatan.

Så här sitter jag nu, dricker vin och leker med ord. Jag leker med mina egna tankar också, jag leker med min egen själ och jag trivs. Jag trivs så jävla bra. Och det känns som om jag precis blivit kysst av Vattnet igen.