zebragalax

Igår var en ganska så bra dag. En bra med ganska många skratt, väldigt många leenden och en hel del cyklande. Bra dag alltså. Men samtidigt så gnager tvivlet på insidan. Jag vill ju bara skratta, jag vill leva, precis som alla andra. Och ibland så lyckas jag, och det borde jag ju göra nu, när jag får hjälp, men ibland så. Ibland tar Ångesten över starkare än den brukar och ibland så vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Och det hoppar, från dag till dag, från glädje till ångest, och tillbaka igen. Men i slutändan är det ändå alltid Ångesten som vinner. Varför vet jag inte. Än.

När jag cyklade hem igår natt var det mörkt. Beckmörkt. Och jag cyklade snabbt som om jag var med i Tour de France och jag var livrädd och hade Paniken på pakethållaren. Men om jag inte varit så rädd, om jag inte haft Paniken med mig och om jag inte cyklat för Mitt Liv, så hade jag nog kunnat beundra. Beundra Ljungen i ett obefintligt ljus på ett sätt man aldrig gör annars. Jag hade nog kunnat förundras över hur vackert det var i Mörkret, något jag inte heller brukar göra och är speciellt van vid. För jag tror att jag såg i kanten av mitt vänstra öga att det var vackert, där i Mörkret. En konstig iakttagelse.

Och jag önskar att jag kunde, för jag skulle så gärna vilja, säga att jag lever. Men istället så säger jag, med fast övertygelse: Jag dör.