zebragalax

Ännu en helg - några andetag till. Lite tårar, funderingar, leenden och en hel del skratt. Känslor!!! Jag vet inte hur jag ska skriva detta, men helgen har varit underbar, fantastisk, färgstark och magisk. Och jag undrar återigen varför jag åkte hit igen.

När jag satt på planet hem var jag så utmattad av en kombination av känslor och trötthet att jag helt slött och drömmande tittade ut genom fönstret på molnen som låg där - så stilla och mjuka - några meter ner. (Det kändes som några meter i alla fall, även om det inte var det.) Jag drömde om ett liv med leenden och ljusa dagar, inte tårar i svarta grottor. Ensamhet. Jag orkar inte det mer, och det sa jag till Tingeling också. "Det är två år till du behöver kämpa, sen får du göra vad fan du vill!" och "Tänk bara så snabbt detta året har gått. Och jag finns alltid här. Du får komma upp när du vill, och det vet du. Det är bara att komma." sa hon och kramade mig. Hon gick efter mig och satte sig bredvid mig när jag tyst och obemärkt gick ut och rökte.

Tårarna orakades av Oro också. Oro för henne, för mig och för allt som lever och rör sig. Vi finns för varandra, kämpar för varandra. Hon kämpar en del för sig själv nu, en del för sin mamma och en liten del för mig också. Men hon kämpar i alla fall en liten del för sig själv, och det är det viktigaste. Jag tycker inte om att hon är så JÄVLA långt borta. Det känns fel, som om halva min hjärna och min själ är här, på mitt halvfärdiga rum, och den andra halvan av min hjärna och min själ är någon helt annan stans, 60 mil bort - i Stockholm. Det känns fel, jag känner mig kluven. Ändå känner jag mig fruktansvärt mycket i vägen när jag är där. Jag stjäl tid och plats, jag är en tjuv!

Och på torsdag börjar skolan - anledningen till min bistra uppsyn och min mages kramper och själens Ångest. Jag vill inte vara här, nu. Jag vill hem.