zebragalax

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har suttit med fingrarna på tangenterna hur länge som helst, men kommer ingen stans. Ångesten är för stark, det Dåliga Samvetet för stort. Jag är inte säker på att jag klarar detta. Musiken är inte tillräckligt hög, inte tillräckligt stark, inte tillräckligt låg eller svag för att jaga iväg Honom. Musiken är inte tillräcklig. Jag får inte röra mig, inte göra någonting som kan orsaka andra människor smärta. Jag får inte yttra ett ljud, inte viska en stavelse. Jag måste Ångra det jag gjorde och snart, snart, väldigt snart, så tar nog Ångesten och Armén över helt. Kavalleriet är påväg. Jag hör dom i trappan.

Enda stället jag just nu inte känner mig bortjagad, portad, ifrån är Världen i Boken - Boken Harry Potter. Jag gråter såfort de hamnar i minsta problem och får hjärtklappning såfort det händer någonting som inte är helt bra. Jag sitter med en puls väldigt högt över den normala vilopulsen och läser en bok, som borde vara avkopplande, medans kristaller sakta rullar nerför mitt ansikte. Det har alltid varit avkopplande att läsa innan. Jag har inte heller gråtit av känslomässiga skäl på väldigt länge, så detta är något nytt för mig. För tillfället.

Gårkvällen var speciell, kan man kanske säga. Det var underbart roligt att få träffa Anna och Stephanie, igen. Det var trevligt att få gå runt och snacka med alla möjliga människor. Det kändes bra att bara umgås, att bara vara i samma rum som Henrik utan att flippa. Det kändes bra att träffa Anders också, till en början. Men, som Lars W sjunger i sin "Varning för ras", kan dina ögon krossa min värld, som stenar mot glas. Och det gjorde dom igår.


Förlåt Storebror, för att jag gjorde dig besviken.