zebragalax

Det tog lite längre tid för mig än vad det gjorde för dig för att förstå alla känslorna. Jag fattade inte att jag kunde älska igen. Förrän du kom, vill säga. Jag vet inte varför, men det var svårt att förstå. Men nu, när jag sitter här och funderar och grubblar, inser jag att på torsdag ska du flyga över hela Atlanten, till ett annat land där de pratar ett annat språk, lever ett annat liv, och sen ska du stanna där - i tio månader. Tio månader, David? Jag har svårt att smälta det, kan inte fatta det. Inga "hemliga" lappar, inga morgonkramar eller blyga leenden på bussen. Och inga leenden genom bussfönstret heller - inga leenden att förgylla min dag. (Våra dagar?)

Detta kommer sent, detta kommer dumt och olägligt. Jag önskar att jag haft fotografier på oss jag kunde rama in, och jag har ju foton på oss, jag har ramar, men jag har inte ork att skriva ut dom och sätta dom i den där ramen. Och om jag verkligen gjorde det, så tror jag faktiskt bara att det skulle få mig att gråta. Krokodiltårar stora som snögubbar som rullar över trägolvet, bort mot en rymd jag inte känner till. Jag tror inte jag skulle stå ut med att se dig varje dag, men inte kunna röra dig, inte kunna prata med dig, se på dig och diskutera med dig - skicka lappar med dig. Men jag vet att detta kommer försent, detta kommer dumt och olägligt. Men när skulle det annars kommit? My confession, svart på vitt. Nu, innan det är helt försent.

David, jag kommer att sakna dig till tusen - jag kommer gå sönder utan dig!? Jag kommer sakna att ligga på din säng och skratta åt Kalle Anka, sparka innebandyboll på ditt golv och gå runt i dina rosa golfbyxor. Vara ute och gå med dig och Milou kommer jag också sakna. Jag kommer sakna allt med dig, och jag hoppas - trots allt - att du kommer att sakna mig också. Jag vet att det är dumt att tänka så, men jag hoppas på det. Jag hoppas också att de kommande tio månaderna går snabbt. Jag kommer att sakna dig till tusen..

Jag älskar dig.
Och så mycket betyder du för mig.
Förlåt.