zebragalax

Ännu en gång behövde jag inte bara en knäpp på näsan, utan en krasch i väggen för att förstå och inse, acceptera och agera. (Jag behövde få sitta ner och stirra in i det jag rusat in i, för att fatta vad det var, för att inse att den väggen har stått där hela tiden och väntat på att jag ska springa in i den.) Förstå: att jag inte kan ha tre jobb. Inse: att jag måste sluta på ett av dom, att "jag måste ta hand om mig själv, för att kunna ta hand om andra", som Bamse sa. Acceptera: att jag inte är odödlig, inte alltid kan ge allt, att jag själv måste komma i första hand. Agera: säga "hejdå" till ett jobb och välkomna mig själv i Min värld.
Jag har ju varit lite frånvarande ett tag.

Men samtidigt som jag inte har varit Här, verkar det som om alla andra har sett, hört och förstått en massa saker, som jag inte har. Min psykolog har himlat med ögonen och undrat hur jag kan stå upp länge nu, och i tisdags förklarade han för mig att om jag varit en arbetande vuxen, som varit inlagd i januari och mått såsom jag, så hade jag - om jag haft tur och en förmåga att ta hand om mig - jobbat 50%. Jag saknar den där förmågan tror jag, för A bad mig tänka efter lite, tänka lite på honom. Han sa: "Jag tänkte på det igår, det blir bara djupare sår..". (Vi har rim-tävling.)

Jag känner mig så rutten just nu. För att jag har utsatt mig själv och pinat mig igenom detta. För det har verklige inte varit något annat än en pina. Det har varit förjävligt. Det har varit gråt, skrik och ångest varje kväll, varenda natt. Hur många nätter har jag somnat med tårar upp till hakan och en kudde med fläckan av mascara sen tidigare på kvällen? Jag har tappat räkningen, men kanske har han räknat. Han som legat, suttit, stått bredvid. Genom monsunregn och stormar. Tack.

Jag behöver nu tid att reflektera över detta, mitt nya jag - liv - där mitt eget liv och framförallt välmående ska få chansen att för en gångs skull stå i fokus. Men jag är ändå tveksam. För varför i hela friden, skulle jag helt plötsligt, i en ångestkantad orosvärld, kunna tro på mig själv och min egen förmåga att överleva? Men jag har ju i alla fall kommit så här långt. Jag står på två ben, jag står upp. Fortfarande. Jag har vänt ryggen mot väggen och lutar mig nu mot den.

Står handlingsförlamad och ser på det liv jag kallar mitt. Det liv jag för länge sedan borde byggt upp, tagit hand om, vårdat och älskat. Jag måste sluta hata. Mig själv.