zebragalax

Bara två gånger kvar hos min psykolog. Sen slutar han och lämnar mig ensam. Vad ska jag ta mig till då? Hela sommaren utan kontakt med varken honom eller min läkare, för han har tider först i augusti. Jag är lite orolig. Det ligger ett litet hungrigt monster och lurar i hörnet av magen. Jag är orolig, för jag mår inte så bra som jag borde. Det är för mycket bilder på bikinisar och för mycket snack om vikt och dieter i min omgivning. Dte blir nog lätt så när man jobbar tillsammans med medelålders kvinnor "i sina bästa år". Fast det tycker dom inte själva.

Ja, som sagt: "Det finns dagar när en depression skulle kännas som en frisk fläkt." Och idag är en sådan - typisk - måndag. Inte ens träning hjälpte. Jag kan inte varva ner, tagga ur. Jag har ett bi i mitt bröst och det vägrar att hålla tyst. Det gör mig skrämd och lite ledsen, för det var länge sedan jag hade såhär låga tankar om mig själv. Det var längesedan mitt självförakt fick blomma upp såhär fullkomligt och generöst och ta över hela min existens för en dag. (För jag vägrar låta detta pågå längre! Det drar ner mig i en neråtspiral jag inte orkar ta mig ur.)

Och som min snälla, fantastiska psykolog så många gånger upprepat och försökt slå in i min skalle: Jag är känsligare nu för stress - psykisk som fysisk - än vad jag var innan allt det här Hände. Om man nu kan säga så. Det har ju varit en minst sagt utdragen process och jag undrar om jag någonsin kommer att bli fri från det här: mitt kassa mående. Kommer jag någonsin att kunna ta mig ur detta beteende, helt och hållet? Kommer jag någonsin att kunna älska mig själv?

Usch, vilka tunga frågor denna måndag bjuder på. Jag orkar inte!