zebragalax

Som om jag vore bedövad. Som om jag inte ens kunde bry mig, även om jag kanske hade velat.

Jag tittar sorgset ner på sax-strecken och undrar: Igen? Och fyfan vad jag är frestad. Jag kunde inte stå emot det innan, jag var tvungen att ge efter för heroinet. Annars hade jag förlorat mig själv i en ångestdimma tjock som filmjölk. Och jag längtar efter att göra det igen. Se de röda småsmå dropparna avslöja sina tillhåll och sedan rinna likt tårar nerför min kropp. Det är precis som om min kropp gråter, och jag märker det inte ens.

Jag är den värsta människa jag vet. Jag är en vidrig varelse, och jag förstår inte hur någon över huvud taget kan vilja ha med mig att göra. Det är för mig ett mysterium hur någon kan finna mig snäll, vänlig, trevli och allra minst attraktiv! Och det är min egen plikt, att tala om det för mig själv. Det är även min plikt att tysta mitt samvete och min ångest med destruktiva gester, för att stilla smärtan - om än bara för en litenliten stund.

Att höra absolut ingenting, att leva i total tystnad, även om det bara är några minuter, är något underbart och fantastiskt. Något obeskrivligt underbart. Något jag tror att jag håller på att bli beroende av igen. Jag håller på att bli beroende av att göra mig själv illa igen. Jag håller på att ta sönder min kropp, igen. Min kropp gråter, men min hjärna mår bra. Insidan av mig, mår bra. Den är det enda i mitt liv just nu, som är i balans.