jag vill höra en drömsaga
Jag sitter och dricker otroligt kryddigt och starkt te och lyssnar på Säkert!. Nu sjunger hon att vi kommer dö samtidigt, du och jag. Och jag tycker om orden. Dödsordet blir så slutgiltigt, men ändå så.. ja, kanske har du rätt, kanske inte! och en blink med ena ögat. En utmaning, spännande. Att utmana ödet. Och om man känner sig utanför, ensam, lämnad, då kan man kanske i vissa fall trösta sig med att man alltid kommer att dö samtidigt med någon annan, i alla fall. Fast det kanske inte är en speciellt rogivande tanke för någon annan än - mig?
Det kändes lite lustigt igår, inatt var det nog mer, när du sa att det var fint väder. Du satt på ett hustak och jag såg paradiset framför mig. En värld där jag inte behöver kämpa så mycket. En värld där nätterna inte är speciellt långa eller ångestfyllda. Inga mörka monster eller tankar som gror fast i min hjärna och förgiftar mig på en sekund. Sen är jag fast, om inte död. Och om inte död, så livrädd..
Jag vill inte vara såhär rädd längre. Jag vill inte ha ångest, må dåligt, må illa, ha ont i magen, ha maskar inuti mig eller se svarta skepnader och skuggor bakom min rygg hela tiden. Jag har börjat höra Honom igen, och kanske så blir det värre när jag inser att det kanske inte går att bli av med. Det blir en liten tröst, något tryggt, något jag känner till - om man nu kan känna till något som ingen vill veta av - något jag i alla fall vet vad det är. Något jag kan. Och jag är ganska erfaren dessutom.
Och, visst, vissa dagar är det lätt att bestämma sig för att vara Pippi och gå med rak rygg genom Ångesten, blåsa bort Paniken och ignorera Rädsla. Att kämpa blir ett mål, en fast punkt, något stabilt och orörbart. Men vissa dagar är jag för svag. De flesta dagar, är jag för svag. Det tar så mycket kraft, det är så otrolihgt utmattande att ta sig igenom en dag att om jag överlever tills jag får lägga mig i sängen igen, då har det gått en dag till av mitt liv. Bara. När det känns som ett årtioende. Att vara ångestfri en hel dag är en dröm, ett paradis. Men jag är så trött, orkeslös, livlös. Mina drömmar bleknar i förhållande till alla starka känslor som tar över, och till slut försvinner dom. Dom regnar ner över snön och ingen kan någonsin se dom mer. Bara ekot av dom finns kvar nu.
Dom har inte ringt idag heller.
tom
Det kändes lite lustigt igår, inatt var det nog mer, när du sa att det var fint väder. Du satt på ett hustak och jag såg paradiset framför mig. En värld där jag inte behöver kämpa så mycket. En värld där nätterna inte är speciellt långa eller ångestfyllda. Inga mörka monster eller tankar som gror fast i min hjärna och förgiftar mig på en sekund. Sen är jag fast, om inte död. Och om inte död, så livrädd..
Jag vill inte vara såhär rädd längre. Jag vill inte ha ångest, må dåligt, må illa, ha ont i magen, ha maskar inuti mig eller se svarta skepnader och skuggor bakom min rygg hela tiden. Jag har börjat höra Honom igen, och kanske så blir det värre när jag inser att det kanske inte går att bli av med. Det blir en liten tröst, något tryggt, något jag känner till - om man nu kan känna till något som ingen vill veta av - något jag i alla fall vet vad det är. Något jag kan. Och jag är ganska erfaren dessutom.
Och, visst, vissa dagar är det lätt att bestämma sig för att vara Pippi och gå med rak rygg genom Ångesten, blåsa bort Paniken och ignorera Rädsla. Att kämpa blir ett mål, en fast punkt, något stabilt och orörbart. Men vissa dagar är jag för svag. De flesta dagar, är jag för svag. Det tar så mycket kraft, det är så otrolihgt utmattande att ta sig igenom en dag att om jag överlever tills jag får lägga mig i sängen igen, då har det gått en dag till av mitt liv. Bara. När det känns som ett årtioende. Att vara ångestfri en hel dag är en dröm, ett paradis. Men jag är så trött, orkeslös, livlös. Mina drömmar bleknar i förhållande till alla starka känslor som tar över, och till slut försvinner dom. Dom regnar ner över snön och ingen kan någonsin se dom mer. Bara ekot av dom finns kvar nu.
Dom har inte ringt idag heller.
tom
Kommentarer
Trackback
