zebragalax

Jag bryr mig inte längre om att jag fryser. Jag gör allt jag gör, på rutin. Av gammal dammig vana. På samma gång har det där lilla energifröet börjat växa till sig ordentligt i kylan. Marken är stenhård, helt genomfrusen, men mitt lilla frö växer. Jag tror det kan vara för att det vattnas så ofta. Det rinner hela tiden tårar, av blod och saltvatten, ner i marken och får fröet att växa. Det pulserar i takt med att mitt hjärta slår, och det skriker plågat av fruktansvärd växtvärk.

En hyllning till Livet, skulle jag vilja säga att denna dag är. Det är iskallt ute - bokstavligt talat. Men solen lyser på oss som aldrig förr, den bländar och gör riktigt ont i ögonen, men den är vacker. Den vet att den gör ont, men att det är ett bra Ont, så den fortsätter att lysa, lite starkare. Doktorn i Trelleborg ska ringa och tala om för mig när jag ska läggas in nästa vecka. Jag ska gå till apoteket och hämta ut ännu en medicin. En ångestdämpande medicin, som jag ska ta vid behov.

Jag är väldigt trött, och skräckslagen. Jag är livrädd och har dödsångest. Men jag är lugn. Jag andas ju fortfarande, A finns fortfarande och solen lyser fortfarande. Jag finns ju! Precis här inuti den här kroppen finns jag. Varje sekund finns jag. Det är en värkande, tjock, påtaglig närvaro som nästan är obehaglig att ha att göra med. Den pulserar av blod och saltvatten, av kött och skelett, av kemiska substaner och nertrådar. Den finns, och den är i allra högsta grad levande.

Jag har betsämt mig för att klara detta nu. Som du sa, A, i vissa fall räcker det inte att göra sitt bästa, utan man måste helt enkelt bestämma sig för att man klarar av det. Det finns inget annat alternativ. Jag är livrädd, men beslutsam, levande och troende. Jag tror inte på mig själv än, men jag tror på att mitt energifrö kommer att ge mig krafter inom en mycket snar framtid. Jag måste tro det, för att orka fortsätta sätta den ena foten framför den andra.

Jag har inte gjort en enda av kemiuppgifterna, som jag skulle. Jag har inte läst i min astronomibok. Jag har heller inte ens funderat över att jag borde städa. Men jag har lärt mig massor om Livet. Jullovet är snart slut, men jag känner mig otroligt lugn och beslutsam. Jag är i harmoni med kylan, så jag fryser inte. Jag är lika Vild och oberäknelig som vinden och vågorna, så jag stannar inte vid rödljus. Men jag är livrädd. Om jag klarar detta, förstår du hur stark det gör mig? Förstår du verkligen hur jobbigt det är att försöka hitta tillbaka till Glädje, Kärlek, Vänner, Skratt, Trygghet - LIVET - när man har glömt bort hur det känns, helt och hållet?

Tvekande fortsätter jag att föra fingrana över tangenterna. Tangenterna på denna datorn ser ut som fyrkantiga knappar, och dom låter väldigt mysigt när jag trycker ner dom, en efter en. Jag kan hålla på en stund till. En stark stund av Liv.

Men jag kommer aldrig att klara detta själv, och du har redan hjälpt mig att inleda kampen. Kampen mot mig själv. Mot Honom. Hädanefter tänker jag inte bry mig om att det gör ont. Om jag dör; tar livet av mig eller får en hjärtattack, så kan det på min gravsten i alla fall stå att jag kämpade för Livet.

Mitt energifrö skriker efter vatten, så jag tar några klunkar av vattnet i flaskan. Det är iskallt efter att ha stått i denna igloo hela natten. Jag har legat som en nedkyld säl i sängen och sovit som en isprinsessa. Jag älskar vintern. Kylan och isen. Det vita. Frosten. Röda kinder och spruckna läppar. Det känns så levande. Som om allting trotsar världen och går emot kylan och fortsätter att leva, fast det borde vara nedkylt och långsamt. Som en upprorisk röst, en kär tonåring på festival, svett och lera, närhet och glädje. Allt det där - allting som omger oss, alla känslor och tankar och rörelser och röster - är Livet.