On top of the troubles I'm leaving behind
Jag tror jag vet varför jag tycker så illa om mig själv. Jag är ganska säker, till och med, på att det är för att jag gjorde sådär mot mig själv, för att jag förstörde min egen dröm. Och nu tycker jag att jag får skylla mig själv, och för det ska jag straffas, ungefär. Men eftersom ingen annan verkar förstå att jag är så hemsk, så måste jag göra illa mig själv på egen hand. Och det hatet som ibland lyser starkare än allting annat, det rår inte ens Kärlek på. Inte ens Kärlek i sin renaste, finaste form. Ingen form av Kärlek hjälper mot det hatet jag känner mot mig själv.
Att tänka så känns rubbat, även om jag nu i alla fall har en liten bra anledning till varför jag tycker så illa om mig själv. Jag har kunnat förklara för mig själv, och det gör det lite lättare att inse vad jag måste göra, för att hitta baland i Livet igen. Jag måste förlåta mig själv, försonas med mig själv. Jag måste acceptera mig själv, för det jag gjorde mot mig själv och för den person jag har blivit utav det. Men att fölåta sig själv är ingen jävla dans på rosor, och jag har inga krafter kvar.
Jag vill lägga mig i min säng, på mitt rum, jag vill skära halsen av mig eller plundra medicinskåpet på sömnmedicin och läkarsprit. Sedan vill jag, under tiden världen löses upp framför mina ögon, låtsas att du kommer dit och sitter hos mig. Jag ser dig komma gående, du kramar mig länge, och sen kan jag somna. Utan mardrömmar sover jag. Du lägger dig bredvid mig och somnar du också. Och innan jag helt förlorar medvetandet, så sover vi en sista gång tillsammans.
Som Romeo och Julia.
I min egen drömvärld, somnar jag lugnt och fridfullt. Jag drömmer aldrig mardrömmar, jag orkar leva i min egen kropp - utan att göra illa den. Jag orkar leva över huvud taget! Jag ser tillbaka på erfarenheter och framåt på en värld, som vill bli upptäckt av mig! Jag ser en nutid, som är det absolut viktigaste som finns. Dessvärre orkar jag just nu inte riktigt med att leva i den. Jag har inte orken, viljan eller lusten det krävs för att Leva, på riktigt. Så tills vidare, så lever jag på låtsas...
Att tänka så känns rubbat, även om jag nu i alla fall har en liten bra anledning till varför jag tycker så illa om mig själv. Jag har kunnat förklara för mig själv, och det gör det lite lättare att inse vad jag måste göra, för att hitta baland i Livet igen. Jag måste förlåta mig själv, försonas med mig själv. Jag måste acceptera mig själv, för det jag gjorde mot mig själv och för den person jag har blivit utav det. Men att fölåta sig själv är ingen jävla dans på rosor, och jag har inga krafter kvar.
Jag vill lägga mig i min säng, på mitt rum, jag vill skära halsen av mig eller plundra medicinskåpet på sömnmedicin och läkarsprit. Sedan vill jag, under tiden världen löses upp framför mina ögon, låtsas att du kommer dit och sitter hos mig. Jag ser dig komma gående, du kramar mig länge, och sen kan jag somna. Utan mardrömmar sover jag. Du lägger dig bredvid mig och somnar du också. Och innan jag helt förlorar medvetandet, så sover vi en sista gång tillsammans.
Som Romeo och Julia.
I min egen drömvärld, somnar jag lugnt och fridfullt. Jag drömmer aldrig mardrömmar, jag orkar leva i min egen kropp - utan att göra illa den. Jag orkar leva över huvud taget! Jag ser tillbaka på erfarenheter och framåt på en värld, som vill bli upptäckt av mig! Jag ser en nutid, som är det absolut viktigaste som finns. Dessvärre orkar jag just nu inte riktigt med att leva i den. Jag har inte orken, viljan eller lusten det krävs för att Leva, på riktigt. Så tills vidare, så lever jag på låtsas...
Kommentarer
Trackback
