zebragalax

Så, nu är det gjort. Jag vet inte om det blev så jävla bra, men gjort är det. Förklaringsbrevet är skrivet, nu gäller det bara att hoppas på att hon förstår också. Vi får väl se hur det blir med den saken. Jag menar, är jag så naiv att jag tror att hon med sin tiara av platina och läppar av hallon ens skulle vilja förstå, få förklara, eller bry sig? Vad är den mystiska ingrediensen i människors sinnen som jag inte märker, men som får de att svika mig så brutalt varenda gång. Och vad är det som får mig att tro att de skulle ha dåligt samvete över något så obetydlig som jag? Varför lär jag inte mig av mina misstag?! Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde vara så fruktansvärt korkad. Pucko, det är det enda du är och någonsin kommer att vara.