zebragalax

Idag funkar inte heller. Jag sitter och ska koncentrera mig, men de enda så kallat koncentrerade rörelser jag kan få min kropp att göra är att lyfta vattenflaskan och dricka. Jag spiller hela tiden när jag dricker. Jag skriver fel hela tiden, mina fingrar känns som iskalla klumpar av vax som bara dunsar i tangentbordet helt okontrollerat och äckligt.
Ja - allting är äckligt idag.

Jag har tänkt så mycket på vad han sa i måndags. Kirurgen alltså. Ja, jag var hos kirurgen i måndags, och sen blev jag 'sjuk'. Det var längesen jag grät så otroligt mycket. Det fanns ingen chans i världen att jag skulle kunna sluta, det bara rann och rann och jag fick svårt och andas och - jag skrämde nog kirurgen en del. Jag tror aldrig han har varit med om en patient som gråtit så mycket. Kanske om någon dött på operationsbordet, men inte annars. Men det var lite så det kändes: som om någonting inuti hade dött. Fast det har det ju i och för sig nästan också. Venen är ju nästan död, den är trasig, den är sjuk - den kommer aldrig att bli frisk, hur mycket han än opererar. Den kommer aldrig orka med en elitsatsning inom simning, hur mycket han än opererar.

Det var det som gjorde ont. Det var det som blev som ett hål i kroppen - som ett slag i magen. Jag var nervös innan, förkrossad efter. Under tiden? Panikslagen. Det är lite konstigt, att vad det än är jag gör på sjukhuset, så slutar det alltid illa. Inte en enda gång har allting gått bra, smidigt och smärtfritt. Det gör alltid så ont att gå dit.

'Men smärtan gör att du känner att du lever..'