zebragalax

Jag har verkligen ingen aning om jag ska skratta eller gråta. Jag såg det komma, jag visst att det någon gång skulle komma, men valde istället att vara sådär fruktansvärt naiv och verkligen tro på att jag verkligen kunde lite på människor. Men jag visste ju redan innan, jag har sagt det s många gånger, skrivit det ännu fler gånger. Jag hade svårt att lita på människor innan, men nu? Kommer jag någonsin att orka kämpa vidare igen? Vad är det som gör detta liv värdefullt när de man älskar inte går att lita på - när de man litar på verkligen sviker en, så totlat? Inga förlåt, inga ursäkter eller tårar kan fylla ett sådant hål som det skapar. Inga ord. Inga ord i världen.

Man nu sitter jag här igen, trasig, med ett hål i magen, och läser bipackssedlar till mina nya mediciner. Nya antidepressiva och lugnande. Jiho.

Nu ska jag fortsätta fundera på om jag ska skratta eller gråta, sedan ska jag ringa Tingeling och fråga.
Jag tänker bryta ihop nu - jag tänker tillåta mig själv att göra det nu. Med rätta? Nej, jag är svag.

Jag finner inga ord!