Vindstilla ger inga vågor på havet.
En klump i magen och en i teet. Ett annat sätt att tänka gör inte den första sämre. Det brinner inuti världen. Just NU brinner det. Överallt och runt omkring mig. Och jag kan inte sluta tänka på den upprörda psykotiska lilla tanten på Espressohouse. Jag kan inte sluta fantsisera ihop historier om henne och hennes liv och jag kan inte sluta tänka på Idag.
När jag satt ute på en helt oskyldig träbänk och rökte en av mina morgoncigg fick duvorna plötsligt luft under vingarna och flög iväg. Nästan som om de var i panik. Jag blev naturligtvis rädd, och bärjade naturligtvis titta mig omkring efter möjliga hot, utan resultat. Sen slog tanken mig: det är vindstilla. Duvorna lyfta på grund av en fara jag inte kan se, det kunde inte varit vinden som fick dem att lyfta. (Är jag paranoid nu?) Och som det ofta är när man letar, så finner man - jag hittade faran. Den satt rakt framför mig, på ännu en oskyldig träbänk, och antagligen fick faran precis som jag flisor i gumpen av de gamla brädorna. Han bara satt där, och stirrade på mig. Träden runt omrking började snurra, likaså marken under mig. Det enda som fanns var jag och tunneln luften fram till Honom skapade. Allting snurrade snabbare och snabbare. Jag fimpade snabbt och begav mig inåt. Snurrandet var bort, tunneln var borta och Han - var inte borta. Han har följt efter mig nu hela dagen och tryckt mig på magen. Det är Hans 'fel' att hela denna dag har varit lite tillknycklad, lite borttappad och förvirrad - lite för vindstilla.
Och alla vet väl att man inte kan segla utan vind? Precis, det funkar bara inte. Jag förstår inte riktigt vad det är som gör mitt liv värt att kämpa för. Jag menar, alla andra verkar se det som så meningsfullt och meningsfyllt, men jag ser verkligen bara svart just nu. Svart och vitt - allting dras mellan de mest ytterliga av ytterligheter. Jag förstår inte hur jag orkar med mig själv varje dag. Å andra sidan skulle man kunna göra en helomvändning och se varje dag som en seger, just för att jag överlevt med mig själv, ännu en dag. Ännu ett streck på mitt nerklottrade papper - ännu en dag i mitt hoptrasslade nystan till liv. Ibland känner jag mig som en kattunge som bara leker runt med det här jävla nystanet. Det är blått, kornblått. Bara så att du vet.
När jag satt ute på en helt oskyldig träbänk och rökte en av mina morgoncigg fick duvorna plötsligt luft under vingarna och flög iväg. Nästan som om de var i panik. Jag blev naturligtvis rädd, och bärjade naturligtvis titta mig omkring efter möjliga hot, utan resultat. Sen slog tanken mig: det är vindstilla. Duvorna lyfta på grund av en fara jag inte kan se, det kunde inte varit vinden som fick dem att lyfta. (Är jag paranoid nu?) Och som det ofta är när man letar, så finner man - jag hittade faran. Den satt rakt framför mig, på ännu en oskyldig träbänk, och antagligen fick faran precis som jag flisor i gumpen av de gamla brädorna. Han bara satt där, och stirrade på mig. Träden runt omrking började snurra, likaså marken under mig. Det enda som fanns var jag och tunneln luften fram till Honom skapade. Allting snurrade snabbare och snabbare. Jag fimpade snabbt och begav mig inåt. Snurrandet var bort, tunneln var borta och Han - var inte borta. Han har följt efter mig nu hela dagen och tryckt mig på magen. Det är Hans 'fel' att hela denna dag har varit lite tillknycklad, lite borttappad och förvirrad - lite för vindstilla.
Och alla vet väl att man inte kan segla utan vind? Precis, det funkar bara inte. Jag förstår inte riktigt vad det är som gör mitt liv värt att kämpa för. Jag menar, alla andra verkar se det som så meningsfullt och meningsfyllt, men jag ser verkligen bara svart just nu. Svart och vitt - allting dras mellan de mest ytterliga av ytterligheter. Jag förstår inte hur jag orkar med mig själv varje dag. Å andra sidan skulle man kunna göra en helomvändning och se varje dag som en seger, just för att jag överlevt med mig själv, ännu en dag. Ännu ett streck på mitt nerklottrade papper - ännu en dag i mitt hoptrasslade nystan till liv. Ibland känner jag mig som en kattunge som bara leker runt med det här jävla nystanet. Det är blått, kornblått. Bara så att du vet.
Kommentarer
Postat av: S
Våra kattungar leker med tvätten. Dom bryr sig inte om färgen, bara dom inte är organiserade. Bara så att du vet. =)
Trackback
