Ett Rosa Band
Nu har jag äntligen fått mitt Rosa Band jag också. Jag har gått och suktat efter dessa små söta, rosa band sen de började tillverkas eftersom jag på något sätt velat visa mitt medlidande och stöd. Sedan morfar dog av en hjärntumör och mormor fick bröstcancer strax därpå kändes det ännu viktigare. (Att pappa har haft prostatacancer bidrog kanske. Lite.)
När jag var lite yngre och vigde mitt liv åt simningen och skolan hade jag en bästa kompis som fanns där för mig i alla väder. Vi hade alltid roligt tillsammans, vad vi än gjorde, men roligast hade vi på simtävlingar. Vi var drottningar i vattnet och vi härjade som kungar vid sidan av bassängen. Det var när jag lärde känna henne som jag första gången kom i kontakt med och blev medveten om sjukdomen cancer. Hon hade inte cancer. Men vem var flickan som alltid stod bredvid henne och hennes lillebror på alla foton de hade lite här och var i huset? Vem var flickan, som var så otroligt lik min bästa kompis, men som jag aldrig någonsin träffat, inte ens sett på håll?
År 1987 föddes flickan på alla fotona. Jag kommer inte ihåg hur gammal hon var när hon dog, men jag tror att hon var ungefär 9 år. Hon dog, mycket riktigt, av cancer. Leukemi. Hon hade inget hår på huvudet, hon var blek, hon tillbringade alla sina vakna timmar på ett sjukhus med nålar och morfin och provtagningar och cellgiftsbehanglingar av den värsta sorten. Hon blev aldrig frisk, och sorgen och smärtan har nog aldrig riktigt lämnat huset familjen fortfarande bor i. Då, när jag var liten, förstod jag inte riktigt, men nu känns det så annorlunda, så - fel. Och jag förstår nu att sorgen och smärtan de har inom sig, den kommer aldrig att försvinna. Kanske avtar en med åren, men den kommer aldrig någonsin att försvinna. Inte helt - aldrig fullkomligt.
Metro visar sitt stöd genom en 'Rosa bandet-kampanj' hela oktober månad. Deras redaktionschef Ann Olrin skriver en spalt varje dag i tidningen eftersom hon, tillsammans med väldigt många andra kvinnor, lever med bröstcancer. Jag läste hennes första spalt i måndags, och naturligtvis var det överskriften som lockade mig att läsa. 'Jag lever med en dödlig sjukdom' löd den. 'En dödlig sjukdom' - orden har inte lämnat mig sedan jag läste dem första gången. Hennes insändare började med: "Jag har alltid undrat hur människor som lever under dödshot står ut. Människor i krig, som vet att det när som helst kan falla en bomb över dem, går ändå och köper mat, träffar sina vänner och nattar sina barn. Varför sätter de sig inte bara ner och skriker? Nu vet jag. De har inget alternativ."
'De har inget alternativ', är det vad som har getts mig också? Jag påstår inte att jag är drabbad av cancer, i alla fall ingen fysisk form. Berny Pålsson skrev i sin bok Vingklippt Ängel att hon har 'emotionell cancer', som inte går att bota, den bara växer och växer och tar sönder inifrån. Och det är precis så det känns. Jag kanske inte har fysisk cancer, med det är någonting inuti mig som växer sig större och större för varje dag som går, och som vägrar att försvinna. Någonting obotligt? Jag kanske använder hennes ord nu, men det är ju precis så det känns. Sen jag läste hennes bok första gången har jag på något sätt fått förståelse för mig själv. Jag är inte sjuk som hon är, men på något sätt blev den boken ändå någon form av förklaring. Ett sätt på vilket jag såg att jag inte är ensam. Det finns andra. Jag är inte ensam, trots allt. Och precis som alla de som kämpar mot sin fysiska cancer, funderar jag på att med samma beslutsamhet, samma tro på att det jag gör är för någonitng som är bättre, kämpa mot det okända jag har inom mig. Det som bara växer sig större och större, för varje dag som går.
När jag var lite yngre och vigde mitt liv åt simningen och skolan hade jag en bästa kompis som fanns där för mig i alla väder. Vi hade alltid roligt tillsammans, vad vi än gjorde, men roligast hade vi på simtävlingar. Vi var drottningar i vattnet och vi härjade som kungar vid sidan av bassängen. Det var när jag lärde känna henne som jag första gången kom i kontakt med och blev medveten om sjukdomen cancer. Hon hade inte cancer. Men vem var flickan som alltid stod bredvid henne och hennes lillebror på alla foton de hade lite här och var i huset? Vem var flickan, som var så otroligt lik min bästa kompis, men som jag aldrig någonsin träffat, inte ens sett på håll?
År 1987 föddes flickan på alla fotona. Jag kommer inte ihåg hur gammal hon var när hon dog, men jag tror att hon var ungefär 9 år. Hon dog, mycket riktigt, av cancer. Leukemi. Hon hade inget hår på huvudet, hon var blek, hon tillbringade alla sina vakna timmar på ett sjukhus med nålar och morfin och provtagningar och cellgiftsbehanglingar av den värsta sorten. Hon blev aldrig frisk, och sorgen och smärtan har nog aldrig riktigt lämnat huset familjen fortfarande bor i. Då, när jag var liten, förstod jag inte riktigt, men nu känns det så annorlunda, så - fel. Och jag förstår nu att sorgen och smärtan de har inom sig, den kommer aldrig att försvinna. Kanske avtar en med åren, men den kommer aldrig någonsin att försvinna. Inte helt - aldrig fullkomligt.
Metro visar sitt stöd genom en 'Rosa bandet-kampanj' hela oktober månad. Deras redaktionschef Ann Olrin skriver en spalt varje dag i tidningen eftersom hon, tillsammans med väldigt många andra kvinnor, lever med bröstcancer. Jag läste hennes första spalt i måndags, och naturligtvis var det överskriften som lockade mig att läsa. 'Jag lever med en dödlig sjukdom' löd den. 'En dödlig sjukdom' - orden har inte lämnat mig sedan jag läste dem första gången. Hennes insändare började med: "Jag har alltid undrat hur människor som lever under dödshot står ut. Människor i krig, som vet att det när som helst kan falla en bomb över dem, går ändå och köper mat, träffar sina vänner och nattar sina barn. Varför sätter de sig inte bara ner och skriker? Nu vet jag. De har inget alternativ."
'De har inget alternativ', är det vad som har getts mig också? Jag påstår inte att jag är drabbad av cancer, i alla fall ingen fysisk form. Berny Pålsson skrev i sin bok Vingklippt Ängel att hon har 'emotionell cancer', som inte går att bota, den bara växer och växer och tar sönder inifrån. Och det är precis så det känns. Jag kanske inte har fysisk cancer, med det är någonting inuti mig som växer sig större och större för varje dag som går, och som vägrar att försvinna. Någonting obotligt? Jag kanske använder hennes ord nu, men det är ju precis så det känns. Sen jag läste hennes bok första gången har jag på något sätt fått förståelse för mig själv. Jag är inte sjuk som hon är, men på något sätt blev den boken ändå någon form av förklaring. Ett sätt på vilket jag såg att jag inte är ensam. Det finns andra. Jag är inte ensam, trots allt. Och precis som alla de som kämpar mot sin fysiska cancer, funderar jag på att med samma beslutsamhet, samma tro på att det jag gör är för någonitng som är bättre, kämpa mot det okända jag har inom mig. Det som bara växer sig större och större, för varje dag som går.
Kommentarer
Trackback
