zebragalax

Jag förstår inte hur allting kan fortsätta fungera. Jag känner mig inte som en fungerande någonting längre. Utan såndär speciell luft i lungorna kvävs jag. Jag fungerar inte nu längre. Allting står still. Jag vill inte vara här, jag trivs inte här. Det kryper inuti och det knarrar i väggarna. Det är kallt och jag skakar. Jag vill inte gå och lägga mig, ensam.

Jag har tappat alla bra ord.

'Jag släpper din hand, för ett helt vanligt återfall.' Det är så det känns. Jag fick varma kramar och en puss. Jag fick vackra ord med mig, men - jag är inte här. Jag vet inte var jag är längre. Jag känner mig - borttappad. Helt lost i kolan. Finns det någonting utanför mitt rum? Överdoser hit och inläggningar dit - jag orkar inte, jag vill inte dras dit. Jag vill undvika det där träsket som bara består av en massa bajs. Jag vill slippa skulden - jag vill ju bara leva! Men - hur är det nu man gör igen?

Jag har tappat bort mig själv.

Jag vet att när jag lägger mig ner och ska sova, så kommer tårarna tvinga sig fram igen. Som dom gjorde på tunnelbanan, inför publik. Jag vet att jag inte vill leva. Jag vill fysiskt bara försvinna, men jag vill stanna kvar psykiskt. Jag vill kunna vara med på jorden, i en verklighet jag inte känner till (?), utan att behöva känna mig så skyldig. Jag trivs inte här, inte nu. Jag vill inte gå på körskola imorgon - jag vill inte köra bil. Jag vill inte sova och jag vill inte vara vaken. Och jag vill ingenting däremellan. Jag vill vara hos syster, men jag vill inte flyga. Inte åka tåg och inte bil.

Jag vill - ingenting.