zebragalax

Idag har varit en såndär knäpp dag igen, och jag orkar inte fortsätta. Jag sitter fast nu igen. Jag gråtar nu igen. Av saknad den här gången. Saknad av den värsta sorten. Den där sorten som river på insidan, får magen att dra ihop sig till en litenliten boll och som får ögonen att rinna av smärta. Den där sortens saknad som gör så fysiskt ont i hela kroppen att man inte vet vart man ska ta vägen. Vart är det meningen att jag ska ta vägen? Hålet på insidan är så stort nu, det känns inte som om någonting i hela världen kan laga det igen. Det fortsätter att riva. Den sliter sönder mig i mindre och mindre bitar - trasigt. Miljoner glasskärvor som ska föreställa en hel person sitter på en stol och försöker desperat limma ihop sig med varandra igen. Utan framgång. Jag ser fortfarande ut som ett 175cm långt pussel med övervikt.

'Den som skrattar åt ärret,
har aldrig känt smärtan från såret.'