zebragalax

Ligger i soffan och tittar på 'Alfie'. Har laptopen i knät och pappas täcke virat runt kroppen. Jag mår illa, men jag är varm och på måndag kommer Tingeling hem. Jag pratar med Henrik, om Erik. Jag skulle vilja gå ut och ta en cigg nu, och tekniskt sett skulle jag kunna göra det också, eftersom mamma och pappa är borta. Men jag tänker låta bli.

Jag litar inte på människor. Inte ens på mina närmaste kompisar. Inte på mina vänner, knappt på mina föräldrar, även om de säger att de skulle göra vad som helst för mig. När jag då känner att jag halvt om halvt börjar känna någonting som skulle kunna kallas tillit till en person, och det visar sig att hon ljugit för mig i ett halvår, då tar det stopp. Jag stänger av och min hjärna slutar fungera helt. Alla känslor försvinner, flyger iväg och Paniken håller mig i handen. Stadigt, som en bästa kompis. Tårarna kan börja strömma ner, helt plötsligt, men eftersom det inte finns några känslor kvar, har jag inte ofta en enda aning om varför.

'Varför' - jag har börjat avsky det ordet.

Det som gör mest ont är att det är sådana saker som får mig att inse att jag verkligen inte är värd att älskas eller få ha några riktiga kompisar. Det när Honom och tär mig. Något fruktasnvärt. Det är sådär outhärdigt skönt, ungefär som ögonblicket precis innan man får orgasm - det där outhärdiga känslan när allting står stilla och snurrar på samma gång, och när man bara vill att den där äckliga känslan ska försvinna. Man vill att den ska rinna iväg, och aldrig komma tillbaka igen. Och när man sen ligger där, efteråt och känner sig varm och avslappnad, så längtar man efter den där känslan och vill att den ska komma tillbaka och stanna förevigt! Men det är en stilla längtan, som dröjer sig kvar i lakanen, under huden, i håret.

Det är kanske detta som gör någon till en uppmärksammad journalist, författare eller liknande. Att de vågar vara opassande, när det väl passar.

Jag gillar inte längre frågetecken, så jag ska avsluta detta ouppmärksammade skrivandet nu. Bara några rader till: Jag lever kanske inte varje dag som om det vore min sista, men jag försöker, så gott det går, att alltid säga allting jag vill ha sagt, som om jag inte hade fler dagar på mig att säga det.