Neråtspiral
Så - nu sitter jag här igen. Denna gång med ett glas vin. Rött vin, till och med, Shiraz till och med! En vin som heter 'Mitolo' flyter stilla i mitt glas. Och min bil står nästan precis utanför mitt fönster. Det låter så himla vuxen allt det där. Ungefär som: jag går i trean på gymnasiet. Jag super till det när jag kan och på lovet ska jag åka upp till min syster och hennes pojkvän i Stockholm och jag ska få bo i deras etta på Östermalm. Av någon anledning låter allt det där så vuxet, som om jag tar mycket ansvar (kanske inte gäller supande-delen, men dock) och som om jag faktiskt gör någonting med mitt liv.
Men om jag istället säger att jag tar antidepressiva, är rädd för mörkret och monstrena under sängen och älskar att blåsa såpbubblor mer än någonting annat (nästan), så låter det inte längre så himla vuxet. Jag har ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv, och jag är rädd för framtiden. Jag tycker att sex kan vara ganska äckligt och jag får ångestattacker lite när som helst och här och var. Jag går till en kuartor ungefär en gång i veckan för att jag har så kraftiag problem med mig själv att jag inte kan hantera dom själv längre. Det låter inte längre så vuxet att säga att jag går på gymnasiet. Eller jo - kanske om jag kunnat säga att jag kommer att ta studenten till våren.
Eller är jag ett mellanting? Är det ens viktigt att jag faktiskt är någonting speciellt? Eller är det sådana här frågor man ska undvika för att man bara blir så otroligt förvirrad och nedstämd av att sitta och fundera på dem, och sen får man inte ur tanken ur sitt huvud när den väl börjat växa? Det sätter sig liksom i skallen - det växer bokstavligt talat fast.
Jag vet inte vem jag är, men om jag vet någonting om mig själv, så är det att jag fortfarande kommer att leta efter mig själv när jag är femtio. Om jag nu lyckas bli så gammal. (Gammal? Pappa fyller femtio i sommar..) Det är nog sådana här tankar man ska låta bli helt enkelt, eftersom de trissar andra tankar att slå rot och sen får man de inte ur huvudet - man kan hålla på att tänka på dem i en evighet utan att bli speciellt mycket klokare av det. Problemet ligger i att jag är så satans nyfiken att jag vill ha svar på alla de sakerna. Jag vill komma underfund med mig själv, nu när jag en gång börjat. Jag kan inte bara ge upp de tankarna - de håller mig vid liv. Just nu.
Jag skulle vilja sitta här och mala på i en evighet och lite till, men jag har så ont i magen nu att jag tror att jag ska svimma. (Mamma tror att jag har magkatarr eller stressmage. Jippie, verkligen.) Jag skulle vilja försklara för er att det är såhär det slutar när jag är sjuk och går omkring och bara tänker. Tänker tänker tänker tänker tänker. Jag skulle vilja skriva så många kloka saker, men min lilla neråtspiral bara fortsätter. Neråtspiralen drar ner mig i träsk jag inte känner till.
'It's all those things that you do
Some kind of crazy voo-doo'
Men om jag istället säger att jag tar antidepressiva, är rädd för mörkret och monstrena under sängen och älskar att blåsa såpbubblor mer än någonting annat (nästan), så låter det inte längre så himla vuxet. Jag har ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv, och jag är rädd för framtiden. Jag tycker att sex kan vara ganska äckligt och jag får ångestattacker lite när som helst och här och var. Jag går till en kuartor ungefär en gång i veckan för att jag har så kraftiag problem med mig själv att jag inte kan hantera dom själv längre. Det låter inte längre så vuxet att säga att jag går på gymnasiet. Eller jo - kanske om jag kunnat säga att jag kommer att ta studenten till våren.
Eller är jag ett mellanting? Är det ens viktigt att jag faktiskt är någonting speciellt? Eller är det sådana här frågor man ska undvika för att man bara blir så otroligt förvirrad och nedstämd av att sitta och fundera på dem, och sen får man inte ur tanken ur sitt huvud när den väl börjat växa? Det sätter sig liksom i skallen - det växer bokstavligt talat fast.
Jag vet inte vem jag är, men om jag vet någonting om mig själv, så är det att jag fortfarande kommer att leta efter mig själv när jag är femtio. Om jag nu lyckas bli så gammal. (Gammal? Pappa fyller femtio i sommar..) Det är nog sådana här tankar man ska låta bli helt enkelt, eftersom de trissar andra tankar att slå rot och sen får man de inte ur huvudet - man kan hålla på att tänka på dem i en evighet utan att bli speciellt mycket klokare av det. Problemet ligger i att jag är så satans nyfiken att jag vill ha svar på alla de sakerna. Jag vill komma underfund med mig själv, nu när jag en gång börjat. Jag kan inte bara ge upp de tankarna - de håller mig vid liv. Just nu.
Jag skulle vilja sitta här och mala på i en evighet och lite till, men jag har så ont i magen nu att jag tror att jag ska svimma. (Mamma tror att jag har magkatarr eller stressmage. Jippie, verkligen.) Jag skulle vilja försklara för er att det är såhär det slutar när jag är sjuk och går omkring och bara tänker. Tänker tänker tänker tänker tänker. Jag skulle vilja skriva så många kloka saker, men min lilla neråtspiral bara fortsätter. Neråtspiralen drar ner mig i träsk jag inte känner till.
'It's all those things that you do
Some kind of crazy voo-doo'
Kommentarer
Trackback
