A fire burning.
GAAAAAAAAH - jag orkar inte. Inte mer och inte NU. Varför NU av alla tidpunkter i livet?
Lilla Fröken kurator tycker att jag 'har det svårt'. Say what? Jag orkar inte med mer sympatikänslor och barmhärtighetshandlingar. Det är bara så jävla överskattat alltihopa. Ärliga handlingar är fan så mycket bättre. Men vad finns det egentligen som är rligt med mina egna handlingar?
Det känns inte som om jag fanns igår. Det känns inte som om jag kommer finnas imorgon. Tydligen 'hör det till sjukdomen' - vilken jävla sjukdom?! Jag är inte sjuk, har jag ju sagt! Allting är bara tomt nu. Tomhet är allt som finns, och en dimma vit som snö. Ogenomtränglig och fast. Massiv, orubblig. JAG SITTER FAST!!! Fan.
Men sjuk, det är jag inte. Aldrig!
Läkaren vill träffa mig igen på torsdag - byte av medicin? Kanske, möjligtvis. Fram och tillbaka. Så efter att ha kämpat en hel sommar med att ta ett steg fram, tog jag idag två steg tillbaka. Det gick inte längre att undvika. Min mage knyter sig i frustration. Jag vill slå. Hårt, mycket, många gånger, MASSOR. Jag vill inte sitta fast här. Jag vill nog - trots att det skrämmer mig och trots allt som händer och sker överallt - leva. Bara ordet gör mig panikslagen.
Lilla Fröken kurator tycker att jag 'har det svårt'. Say what? Jag orkar inte med mer sympatikänslor och barmhärtighetshandlingar. Det är bara så jävla överskattat alltihopa. Ärliga handlingar är fan så mycket bättre. Men vad finns det egentligen som är rligt med mina egna handlingar?
Det känns inte som om jag fanns igår. Det känns inte som om jag kommer finnas imorgon. Tydligen 'hör det till sjukdomen' - vilken jävla sjukdom?! Jag är inte sjuk, har jag ju sagt! Allting är bara tomt nu. Tomhet är allt som finns, och en dimma vit som snö. Ogenomtränglig och fast. Massiv, orubblig. JAG SITTER FAST!!! Fan.
Men sjuk, det är jag inte. Aldrig!
Läkaren vill träffa mig igen på torsdag - byte av medicin? Kanske, möjligtvis. Fram och tillbaka. Så efter att ha kämpat en hel sommar med att ta ett steg fram, tog jag idag två steg tillbaka. Det gick inte längre att undvika. Min mage knyter sig i frustration. Jag vill slå. Hårt, mycket, många gånger, MASSOR. Jag vill inte sitta fast här. Jag vill nog - trots att det skrämmer mig och trots allt som händer och sker överallt - leva. Bara ordet gör mig panikslagen.
Kommentarer
Postat av: Anonym
http://www.lakemedelsverket.se/Tpl/RecommendationsPage____2969.aspx?gclid=COKS6o6o8I4CFRkJEAodLXQxJw
Depression är en sjukdom, inget att skämmas för!!!
Postat av: Malin
Gumman jag vet att du inte är sjuk, och din kurator är cp och hon vet aldrig vad hon pratar om så.
Jag skulle bara vilja kunna knäppa med fingrarna för att få allt att bli bra men tills jag har lärt mig hur man gör så finns jag alltid här för dig glöm aldrig det<3
Trackback
