zebragalax

Jag önskar att det här gick bättre. "Min väg mot toppen". Det går långsamt och jag tappar mitt tålamod hela tiden. Men jag orkar inte heller sitta och titta på mitt ansikte i spegeln och se en fet tjej med självförakt tyna bort till en osynlig massa. Det är inget jag önskar mig själv i framtiden. Och det är skrämmande, att det går så jävla (ursäkta svordomen) fort att åka från skitsnygg och lycklig till ful, fet och tråkig och världens sämsta människa. Jag hatar det här, för det gör mig rädd. Livrädd för att jag inser hur ostabil och sårbar jag är. Hur bräcklig jag är.

Det går så fort... Förlåt, men jag kan inte släppa det. Hur blev det såhär? När pajjade mitt psyke? Jag var stentuff och iskall. Alltid cool och tog allting med en klackspark. Blev skitförbannad, sen var det över och jag var kolugn igen. Vafan hände? Detta ostabila jag trivs jag inte med. Och nu går det inte längre att skriva. Jag stavar fel, skriver fel, får rätta och sen väljer jag fel ord. Jag lägger ner.