zebragalax

Det var längesen jag kände mig såhär... lat. Ofestlig. Tråkig. Grå. Trist. Sömnig. Det känns som om min kropp är ledsen och av någon anledning hjälper varken sova, träna hårt så att blodsmaken poppar upp, ligga i sängen och dricka te och titta på en skitrolig serie. Ingenting funkar! Inte ens halloncupcakes. Jag menar, vad är det för fel på mig?! Sånt brukade alltid funka. Till och med när jag var 17 år, olycklig och skar mig när ingen såg.

Efter kort telefonsamtal är jag nu tillbaka. Det ringde precis någon som pratade lite hackig, men dock full förståelig, svenska och erbjöd mig två nummer av National Geographic och fem natur-dvder. ÄNTLIGEN någon som vet hur man gör mig glad! Vilken naturnörd jag är.

Återigen: min kropp känns ledsen. Den mår inte bra. Kanske är det den kvinnliga cykeln som spökar, men jag är tveksam. Jag brukar inte bi såhär bortom räddning och totalt nerdeppad. Och träning brukar definitivt hjälpa! Jag börjar undra vad det är som skulle kunna vara fel, och naturligtvis kommer jag på tretusenmiljarder olika anledningar med min inre hälsa som skulle kunna vara HELT åt skogen. (Vilket dom säkert är också.)

Jag har nog inte suttit/legat i sängen så här många timmar, utan att sova, sen jag var sådär otroligt olycklig och (nej, DUMT sagt, jag ska inte skämta bort det)... Jag ger upp. Jag kan inte ens skriva längre! Men hjälp vad jag är dålig på att ta hand om mig.

Nephew - Police bells & church sirens